pannkakshjärtat

i lördags hade vi den sista pussy palace festen. när man lämnar en lägenhet som varit så snäll mot en så måste man slå på stort. så vi smyckade den med ballonger i rosa, silver & lila, hängde serpentiner i samma färger över hela taket & hängde upp ett rosaglittrigt draperi vid dörren mellan hall & vardagsrum. Man kunde dekorera sin egen sex-on-the-beach-bål med diverse glittriga tillbehör & jag sprang runt med kenneth the flamingo under armen stora delar av kvällen & matchade honom i en skrikrosa klänning jag aldrig kommer att ta på mig igen. det shottades tequila i en ring & soffbordet var borta till förmån för dansiga vingliga ben.



så var det precis så som en fest i pussy palace alltid är. det var högst oanständiga konversationer, bröligt, gapigt, flamsigt & skrattigt. det var klibbigt golv dagen efter & kvarglömt blev både skjortor, lösnaglar, ett skärp, en nästan full vodkaflaska med smak av lakrits & en urladdad mobiltelefon. bålskålen i form av en rosa hink blev helt tömd med bara några bitar av apelsin kvar i botten & dagen efter krävde sin coca cola flaska & töntiga filmer.

nu sitter jag i den vita soffan & det enda som hörs är ljudet från fläkten. det som skvallrar om att det varit fest för två dagar sedan är dildosarna som är utspridda över rummet, den ledsamma serpentinbiten på fönsterbrädan & diskberget som har tagit över hela köksbänken. & jag hoppas att den här lägenheten känner hur mycket vi älskar den. hur storslagen den har varit. sådär så att jag vågar mig på att säga att människor som inte varit här har missat någonting.