För en tid som bara går & aldrig kommer igen.
växjö var fint ikväll. de mörka molnen som täckt himlen försvann. kvar var klar luft blå himmel & kvittrande fåglar. kanske var det våren som ropade. nu syns stjärnorna i mörkret över ett söndagscampus som vilar sig efter fyllan.
det har varit så mycket död den här våren. det stinker av den överallt & den luktar inte på det sättet att den kan hända utan på att den ska. den ska ske. någon gång. snart. när som helst. nu. när jag cyklade till ica idag syntes vitsipporna vid ängen & träden vid cykelvägen har blivit gröna. de lever igen efter månaderna av kala grenar & brungult gräs. & vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
det har varit så mycket död den här våren. det stinker av den överallt & den luktar inte på det sättet att den kan hända utan på att den ska. den ska ske. någon gång. snart. när som helst. nu. när jag cyklade till ica idag syntes vitsipporna vid ängen & träden vid cykelvägen har blivit gröna. de lever igen efter månaderna av kala grenar & brungult gräs. & vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Kommentarer
Trackback
