pannkakshjärtat

om några dagar har jag varit på den här platsen av internet i sju år. i & med detta gick jag tillbaka alla de oktober månader som jag spenderat här, tryckandes på tangenterna. det är egentligen en gåva på så vis att jag får möjlighet att se mönstren man inte alltid kan se när man står precis där. är mitt i det där.

jag blir sorgsen för att jag varit så ledsen. så förvirrad. så ömklig. så skör. sådär så att jag vill åka tillbaka i tiden ta min egen hand hålla den hårt klappa min egen kind samtidigt skrika spring gå därifrån men också på samma gång säga att det är inte dig det är fel på (det är aldrig dig det är fel på.) du är inte en ledsen människa du är bara ledsen just nu.

så länge tänkte jag det. att jag var en ledsen människa. så som att jag hade närmare till ledsamhet än vad andra hade. det är ungefär lika sant som att jag skulle vara svår. jag är inget av det. det är bara så att mina känslor sitter där andra har hud & jag kunde inte alltid hantera det. så långa långa perioder var jag ledsen. oftast på grund av anledningar som skulle göra vilken människa som helst lika ledsen som jag var då. 

men jag vet också att hade de här åren inte hänt mig hade jag inte heller suttit nu en natt i oktober & viljat spola tillbaka tiden för att trösta mig själv. jag tror på att saker händer eller inte händer för att. så som när mamma ringde mig i den här månaden för två år sen & sa att allt har en mening. jag tror på det. på samma sätt som jag tror att jag aldrig har varit så bra på att vara jag som jag är just idag & jag kommer heller aldrig vara så dålig på det som nu. jag blir bättre. livet gör mig bättre.