pannkakshjärtat

jag vågar mig påstå att den föregående veckan kan ha varit den mest intensiva av alla veckor som varit & kommer att komma under tjugohundrafemton. jag har inte spenderat många timmar innanför dessa väggar & när jag väl varit ensam har jag sovit. hur många öl jag druckit vill jag inte ens veta. hur mycket jag skrattat? tillräckligt för att bli helt utmattad. hur mycket jag har dansat? så att varje steg i trappan fick mig att vilja skrika aj. men all förlorad sömn & värk i varje del av kroppen har varit värt det. att vår tidigare anonyma förening både synts & hörts över hela campus & i varje krogkö är ett stort plus i kanten.




det inte är någon hemlighet att jag gärna skulle vilja tillbringa varje dag i min vinröda overall även om den nu luktar såpa. det kändes däremot fint att få ta på sig de svarta jeansen idag. att på hösten första dag få traska över campus med datorn nerpackad i väskan & sätta sig i föreläsningssalen Sven tillsammans med mina litteraturare. trots att ångesten över c-uppsatsen redan smyger sig på & vädret utanför är typiskt tisdagsgrått så inser jag återigen att det är precis det här jag vill göra. det är precis här jag vill vara.