pannkakshjärtat

jag funderar mycket just nu på vad man skriver om när en mår bra. när jag skriver den meningen tycker jag att det låter som att jag går runt i ett rosaglittrande skimmer. det gör jag inte. min lördagsnatt-ångest tog slut idag. det betyder att jag inte längre ger ifrån mig ett ångest-utrop varje halvtimma under dygnets vakna timmar. det betyder också att jag tar mig själv på alldeles för stort allvar. även mina fyllor. & när jag fyller i svaret på frågan who are the most important people in your life? märks det så tydligt vilka som inte är där. vems namn som så självsäkert skrivits dit innan men som inte längre har en plats. inte på pappret. inte någonstans. det gör mig sorgsen att det inte finns några tidsgarantier. det kan gå tio år & helt plötsligt är den bara inte där & man är utelämnad till sorgen som följer efter det.

men det där är sånt jag vet går över. om ett tag kommer jag inte minnas vad det var jag hade ångest över från söndag till torsdag. & saknad lär man sig bära tills den bleknar. jag tänker att jag kan inte rota i mig själv för att hitta någonting att slå ner på tangenterna för. & jag vill inte heller be någon komma hit & röra om för att jag behöver någonting att skriva om.