pannkakshjärtat

Charlotte Brontë skrev Jane Eyre 1847. Där blir huvudkaraktären kär i Mr Rochester & han i henne men när de ska gifta sig visar det sig att Mr Rochester redan är gift & har låst in sin fru Bertha Mason på vinden för att hon är galen. Det finns en studie kring det här som kallas The Madwoman in the Attic. De menade på att många författare under 1800-talet gestaltade kvinnan utefter två typer, ängeln & monstret. Den galna kvinnan på vinden fick stå för allt det som inte ansågs kvinnligt. det som inte passade sig för en kvinna att vara.

det sägs stundtals att den studien som litteraturanalys är inaktuell inom litteraturvetenskapen idag. Jag skulle säga att den fortfarande är läskigt sann. bland kvinnorna jag känner. hos mig själv. vi ska inte vara till besvär. inte ställa till några scener. om vi ska läka oss själva ska vi läka i tystnad. med värdighet. även om någonting gör mycket ont i en. även om någon har gjort mycket ont i en, så ska vi inte uttala det högt. för en högljudd kvinna som avskyr spottar fräser hatar blir en galen kvinna. hon har gått ur sitt förstånd. i värsta fall blir hon inlåst på en vind.

Problematiken som påvisades i The Madwoman in the Attic var att inom litteraturen hade de manliga författarna skapat bilden av kvinnan som antingen en ängel eller ett monster. För att de kvinnliga författarna överhuvudtaget skulle bli accepterade var de tvungna att skriva in sig i det. Så som Brontë gjorde. De accepterade den synen på kvinnan för att få skriva. Det är så många gånger, inser jag nu, som jag också accepterat den synen för att kunna överleva. & jag har gjort det bra. jag har skrivit långa dagboksmeningar. jag har skrivit ut det här. jag grät när ingen såg det. kanske ville jag bli ihågkommen som ängeln. som inte gjorde väsen av sig. 

men jag önskar att jag hade spottat. att jag hade fräst & gormat. att jag hade talat om för honom vilket svin han var. inte för att han skulle förstå det eller ändra sig eller be om ursäkt utan för min skull. jag tror att det i slutändan hade lämnat mig med mera värdighet för att jag hade försvarat mig. stått upp för mig. vi är inte antingen änglar eller monster. vi är människor med hjärtan innanför bröstet & när någon stampar på det med sina smutsiga skosulor så gör det ont. om det någonsin händer mig igen ska jag snora gråta fräsa visa hur det känns. säga hur det känns. jag ska göra en beyonce, sätta mig på en scen & skrika ut det.