pannkakshjärtat

det finns ingenting fint i att gråta i vagn 5 på SJ snabbtåg i slutet av december så jag torkade snabbt bort de som kom i ögonvrån. bet ihop. är så van vid att bita ihop. det var en kombination av morgonkänsligheten, att året snart är slut, att det kändes som ångesten skulle döda mig dagen innan, att det hördes i hörlurarna det är tre år till jul & ett skitår är slut, att allting verkar gå sönder inför årsskiftet, allra mest jag. insikten i att jag är 25 år, nästan-gråter i ett tågsäte & längtar efter mamma & pappa. efter någon slags trygghet. någonstans där jag får bara vara jag utan rädsla för att bli lämnad.

jag vill bara känna mig trygg.

jag kan inte vara själv. vill inte vara själv. att pappa sitter & tittar på tv i ett annat rum har ingen betydelse. bara någon är där. bara han är där. vetskapen om att jag kommer slippa vara själv i en vecka nu har aldrig gjort mig så lättad. efter igår orkar jag inte möta mig själv.

de säger att det kommer att ordna sig. jag vill så gärna tro dem men jag kan inte. Inte i vagn 5 på sj snabbtåg påväg till Linköping. inte nu. jag vill inte att det här ska hända mig igen. jag kan inte förstå att det här händer mig igen. jag vill inte förstöra de där 27 kvadratmeterna. de skulle rädda mig, inte ta död på mig. jag skulle vara äldre nu. bättre nu. jag fyller snart 26. det skulle tillhöra ett annat liv. ett annat jag. jag är klar med sånt här. jag vill aldrig göra om det.

jag kan inte förstå att det här händer mig igen.