pannkakshjärtat

vi brukar prata om det som påhittade lådor. vissa låser dem, sväljer ner nyckeln & gömmer sina under sängen där de får samla på sig damm. andra, så som jag själv, har en benägenhet att öpnna upp de där lådorna istället. ibland alldeles för ofta. strö innehållet runt omkring en. vältra sig i det. jag sväljer inga nycklar. jag låser inte ens.

om några få månader kommer mitt litteraturgäng att skiljas åt. en flyger över atlanten. en annan till tokyo. en tredje kommer att återvända hem. jag är den som blir kvar. i staden vi möttes i. den som vi nu i snart 2 års tid levt livet tillsammans i. jag har skiljts från människor förut. visst har jag det. visst vet jag hur det känns. men det blir aldrig enklare & jag brister nästan itu över golvet i min 22kvadratare när jag inser att mitt nyöppnade diskmedel kommer hålla längre än tiden vi har kvar.

kanske är det den där etiketten på flaskan som ikväll får mig att intresseanmäla på en lägenhet på andra sidan campus. för 28:an kommer inte vara 28:an utan marina i samma korridor. samtidigt öppnar jag alla dessa lådor. vältrar mig i minnena. det är liksom inte slutet på en vänskap men det är snart slutet på ett campusliv ihop med dem. medan vissa inte vill prata om sådant så vill jag älta. jag vill pilla på grejerna i lådorna. känna. tänka. gråta. jag vill prata om det tills ingenting mer finns att säga.

på fredag ska vi äta smörgåstårta & skåla i rosa bubbel. skåla för oss & för att vi ska möta våren tillsammans i bubblan igen. kanske lämnar vi båda 28:an till sommaren men det är inte nu.