pannkakshjärtat

 

Jag vill hoppa på ett tåg till mamma & pappa. Be om att bli liten igen. Att de kan ta hand om mig. Mata mig. Tvätta mig. Gör om mig. Baka om mig till någon annan. Säg att allting någon gång kommer att bli bättre. Säg det kommer bli bättre. Att jag kommer bli bättre. Kan vi göra om? 

 

Idag efter föreläsningen gick jag hem, drog den grå filten över kroppen & kramade den stora mjukishunden fast jag är 25 år gammal. En stund var det bara vi. Jag, hunden, ångesten. så som det alltid varit. Det terapin gjort med mig är att jag ser den destruktiva relationen jag har till mig själv. Det är som att en del av mig står utanför, tvingas bevittna, bölar, ber snälla sluta medan jag misshandlar mig själv. Slår med knytnävarna. Sparkar. Spottar. Jag som ska va min bästa vän är min största fiende. Den jag ska älska mest hatar jag. 

 

När människor beskriver hur de ser mig tror jag att de beskriver en annan människa? Vem är hon? Min självbild är så skev att jag inte ibland ens kan tro på dem. I mig hör jag rösten - Ni måste se fel. Snart, någon gång nu, när som helst, kommer ni alla se vem jag själv ser. Då kommer ni vilja gå. & jag kommer låta er göra det. För hur ska jag kunna tvinga er vara kvar med mig? Hur ska någon vilja vara det? Det finns ingenting här att erbjuda. 

 

Bredvid mig står den där delen av mig & hulkar nu. I några slags spillror efter en måndagsmisshandel som är långt ifrån över. Den kan pågå hela natten. Fortsätta till nästa dag. En av mina vänner skrev idag "det är precis som att du har något kletigt som rinner över väggarna i ditt inre. Som skymmer sikten & täpper igen de där lufthålen där du ser klart på dig själv." Det är precis så. Jag ser ingenting genom tårarna & blodet.