trött på allvar, det som jag har & plötsligt förstår jag varför jag blivit som jag är.
jag hamnade i en feberdvala mitt i lördagsnatten. hela söndagen låg jag under täcket i soffan. somnade. vaknade. somnade. vaknade. orkade få i mig några koppar av té med honung & fyra rostade mackor med tomater på. skulle givetvis tvinga iväg mig till föreläsningen imorse för att jag har inte tid att vara sjuk & hade halvslutna ögon i två timmar längst fram klassrummet. kom hem. somnade på soffan, vaknade & tänkte nej. så jag sa nej. nej jag kan inte planera en budget idag. nej jag orkar inte gå på mötet. tänkte på vad jag sa till henne förra onsdagen. det här med att jag verkar tycka att jag ska vara någon slags övermänsklig varelse. jag får inte vara människa. jag måste vara bättre. en sådan människa får inte vara sjuk. en sådan människa som inte säger nej.
öppnar anteckningarna i mobiltelefonen. de där orden hon skrev upp på tavlan som jag efteråt plintade ner för att jag måste kunna läsa dem. upprepa dem. Vänlighet. Förståelse. En människa bland alla andra människor. ord så långt ifrån mitt förhållningssätt till mig själv att de känns fel att ens ta dem i munnen. inser att den här gången var jag vänlig mot mig själv. jag var förstående. jag fick vara människa.
inser också att jag inte minns när senast jag sa nej trots att jag var sjuk. trots att hela kroppen värker av nej. jag har haft en legitim ursäkt & ändå. jag har skrivit både hemtentor och c-uppsats med en febrig kropp jag dövat med tabletter. snörvlat och hostat på seminarium. huttrat mig igenom födelsedagsfester & middagar. jag har slängt mig med ursäkter som att jag har inte tid att vara sjuk, precis så som jag sa imorse, men det har aldrig varit riktigt sant. det är inte okej att vara sjuk. att vara sjuk är att vara mänsklig & jag ska stå över sådana saker. jag ska vara bättre än så. jag ska inte säga nej.
varför får jag inte säga nej? jag har varit övertygad om att människor kommer att lämna mig om jag gör det. de kommer sluta tycka om mig. detta låter som att jag sagt ja endast för att människor ska vilja vara min vän vilket är fel. de flesta gånger, om inte alla, har jag velat säga ja. klart jag velat ses för jag älskar dem. människor man älskar gör man allt för. men jag har tappat mig själv i det. istället för att lyssna på mig & min kropp har jag satt mig i bilen trots att jag jobbat 8 timmar redan. böjt mig. fixat. sprungit hem för att hinna byta om innan jag ska iväg igen. cyklat fram & tillbaka. ignorerat feber. svalt tabletter. listan är smärtsamt lång på saker jag gjort för att jag inte får vara en människa som säger nej.
jag är övertygad om att många människor som jag älskar hade kunnat hantera att jag sa nej. de hade tyckt om mig ändå. & hade dem inte det så hade de uppenbarligen inte velat vara med mig eftersom det här är inte jag. jag är ingen övermänniska. jag kommer behöva säga nej. jag kommer ibland inte orka. jag kommer att bli sjuk flera gånger i mitt liv. det måste få vara okej. det är ingen annans fel att jag har gjort det här men jag vill heller inte lägga det som en ytterligare bristning hos mig själv. jag läser orden igen. Vänlighet. Förståelse. Jag förstår varför. jag ville bara att människor skulle tycka om mig & jag trodde att det var såhär man gjorde. jag vet bättre nu. nu vill jag vara en människa bland alla andra människor.
öppnar anteckningarna i mobiltelefonen. de där orden hon skrev upp på tavlan som jag efteråt plintade ner för att jag måste kunna läsa dem. upprepa dem. Vänlighet. Förståelse. En människa bland alla andra människor. ord så långt ifrån mitt förhållningssätt till mig själv att de känns fel att ens ta dem i munnen. inser att den här gången var jag vänlig mot mig själv. jag var förstående. jag fick vara människa.
inser också att jag inte minns när senast jag sa nej trots att jag var sjuk. trots att hela kroppen värker av nej. jag har haft en legitim ursäkt & ändå. jag har skrivit både hemtentor och c-uppsats med en febrig kropp jag dövat med tabletter. snörvlat och hostat på seminarium. huttrat mig igenom födelsedagsfester & middagar. jag har slängt mig med ursäkter som att jag har inte tid att vara sjuk, precis så som jag sa imorse, men det har aldrig varit riktigt sant. det är inte okej att vara sjuk. att vara sjuk är att vara mänsklig & jag ska stå över sådana saker. jag ska vara bättre än så. jag ska inte säga nej.
varför får jag inte säga nej? jag har varit övertygad om att människor kommer att lämna mig om jag gör det. de kommer sluta tycka om mig. detta låter som att jag sagt ja endast för att människor ska vilja vara min vän vilket är fel. de flesta gånger, om inte alla, har jag velat säga ja. klart jag velat ses för jag älskar dem. människor man älskar gör man allt för. men jag har tappat mig själv i det. istället för att lyssna på mig & min kropp har jag satt mig i bilen trots att jag jobbat 8 timmar redan. böjt mig. fixat. sprungit hem för att hinna byta om innan jag ska iväg igen. cyklat fram & tillbaka. ignorerat feber. svalt tabletter. listan är smärtsamt lång på saker jag gjort för att jag inte får vara en människa som säger nej.
jag är övertygad om att många människor som jag älskar hade kunnat hantera att jag sa nej. de hade tyckt om mig ändå. & hade dem inte det så hade de uppenbarligen inte velat vara med mig eftersom det här är inte jag. jag är ingen övermänniska. jag kommer behöva säga nej. jag kommer ibland inte orka. jag kommer att bli sjuk flera gånger i mitt liv. det måste få vara okej. det är ingen annans fel att jag har gjort det här men jag vill heller inte lägga det som en ytterligare bristning hos mig själv. jag läser orden igen. Vänlighet. Förståelse. Jag förstår varför. jag ville bara att människor skulle tycka om mig & jag trodde att det var såhär man gjorde. jag vet bättre nu. nu vill jag vara en människa bland alla andra människor.
Kommentarer
Trackback
