pannkakshjärtat

de såg att jag var en bra människa. det där alla andra verkar se som jag inte ser. jag skulle aldrig beskriva dem som bra män. för det var dem aldrig. jag hade aldrig lämnat en bra man. men de kunde lämna en bra kvinna. kanske är de det som är skillnaden.

till den dotter jag kanske kommer få någon gång. 

vad jag vill att hon ska lära sig så som min mamma lärt mig: ändra dig aldrig för en man. att kompromissa är en sak men reducera dig inte. gör dig inte till någon du inte är bara för att du tror att han kommer att älska dig då.

jag önskar att hon får växa upp till allt jag inte är. att hon inte behöver bli så som mig. låt henne slippa ångesten, självhatet, tvivlet. snälla. låt henne inte upprepa den delen av mitt kvinnoarv.  

hur kan jag hata mig själv så mycket? vart kommer detta hat ifrån? föddes det med mig eller kom det senare? jag vet inte vad som är värst. 

män med stora ord är oftast just bara det. män som är snälla säger inte att dem är det.

varför kan jag inte bara nöja mig tänker jag ibland sen ser jag hans ledsna tomma blick & tänker nöj dig aldrig nöj dig aldrig du får aldrig någonsin nöja dig.

jag är hellre själv hela livet. 

jag är hellre själv hela livet än reducerar mig själv för någon annan.

är detta integriteten? är detta självhatet? hur kan det va i samma kropp?  

jag vet inte vad som är värst. att vara jag. eller att inte vara det.