baby gör det som jag var värd alla timmar jag gråtit, vänta på mig som att din pappa var ett svin.

det här kan bli det svåraste inlägg jag någonsin kommer att skriva. jag kommer inte än att berätta varför. en dag kommer jag prata öppet om det. för det är sån jag är. för att jag så länge nu lovat mig själv att jag ska göra det. när det inte är färskt. när det inte är så känsligt. kanske är det för att jag känt mig så ensam i det här. med det här fast jag också tänkt att jag omöjligt kan vara själv i det. det måste finnas fler som mig. någon måste berätta. det kommer inte vara jag idag. men någon gång.

Fast just nu handlar det inte om någon annan. det handlar om mig. fast mest om 19-åringen i mig. för det är hon som farit illa av det här mest av alla. det var jobbigt redan när jag var 15. det har varit det även vid 25. men aldrig så vidrigt som när jag var 19 år. hon ska få andas ut nu. hon som hållit andan så länge. först vill jag låta henne få ro. göra henne lugn & hon ska få bli det ifred. så mycket energi. så många nätter. så många tårar. så mycket ångest. men främst, så mycket skam & så mycket skuld. den som jag burit så jävla nära. hamnat i slagsmål med så ofta. & så bara var det över & förbi & borta & aldrig mer ska 19-åringen i mig behöva skämmas. ge sig själv skulden för någonting som i slutändan var det bästa för henne. det bästa för mig. jag smakar orden i min mun nu. aldrig mer. 

jag hör fortfarande deras röster i huvudet. de där som de sagt & inte tänkt över. det där som fastnade på mig. som grävde sig djupt långt långt in. själva händelsen är ingenting stort i sig. & nu ser jag tydligt hur det mot förmodan var såhär jag hela tiden tänkt mig det. att bara ta alla förväntningar & ord & påståenden & åsikter & skicka ut dem. avdramatisera hela skiten. det är inte det som är det stora.

det stora är att det sätter punkt på någonting jag mått så dåligt över i så många år. hur mycket jag än ansträngt mig för att försöka släppa det har det inte gått. en ständig närvaro. ett konstant medvetande. det har varit vidrigt. det har varit så känsligt & jag har ljugit så mycket att jag till sist inte visste vad som egentligen var sant. allt för att skydda mig själv. allt för att jag inte orkat. allt för att jag skämts & jag har skämts vidrigt mycket. få gånger i livet kommer jag våga uttala att ord inte kommer att kunna beskriva men här är ett av dem. jag tror inte det finns tillräckligt med ord eller välformulerade meningar som kan återberätta hur jävla dåligt jag mått. ingen poesi. inga låttexter. ingenting. 

till min 19-åring. älskling. jag tar över nu. jag tar den här ångesten för den är ingenting i jämförelse med din. den kommer att gå över. fokusera på andningen. förlåt dig själv. släpp den där skammen du matar din kropp med varje dag när du cyklar på haningeleden. det kommer att komma en dag när du kan släppa det. när det kommer att vara ute ur världen & aldrig mer igen kommer du att behöva definiera dig själv utifrån det. hör du mig? aldrig mer. förlåt dig själv. du gjorde ingenting fel. du gjorde precis det som du ville göra. du var stark trots att du var svag & det är allt du ska bära nu. släpp din skuld. din skam. den är inte längre din att bära. den har aldrig någonsin egentligen varit det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0