så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober strax innan det mörknar & det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost & löven ligger klistrade mot marken.

mitt hem är i ett gulvarmt ljus. det är typiskt oktoberväder när solen bara nästan kan bryta genom molnen, men inte riktigt. det är ett typiskt oktoberväder i mig. saker kan bara nästan bryta genom, men inte riktigt. det kliar innanför huden. det var evigheter sen någonting brann iallafall nära mig.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag blir mindre orolig & ångestig när mitt hem är städat. när jag vaknar helt okej tidigt på morgonen. när vardagen lägger sig över mig. klappar mig lugn med sina rutiner. men fan vad tristessen kliar i mig. helvete jag vill bara brinna ju. någonting måste kännas. någonting måste bränna.
det är just det. att jag alltid vill att det ska kännas, kanske för att jag är så van vid att det alltid gjort det. jag skräms av likgiltighet. av mellanmjölk & ändå är det kanske det som jag behöver för att inte vara så jävla orolig hela tiden. för att kunna somna om nätterna.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag tänker att människor snart kommer att se igenom mig. det vet inte vem jag är. inte egentligen. den där människan de beskriver. den där glada som vill se till att alla har det bra. som vågar säga ifrån. sätta ner foten. som har ambitioner. ett stort socialt kapital. som är snygg. de kommer se igenom det. & då kommer de se allting som står här. om den här ångestladdade lilla personen som jag är. som går sönder så ofta. som är så jävla rädd för så mycket saker. den där sköra. 
de skulle bara veta tänker jag allt oftare.
vi diskuterar just stort socialt kapital på vår föreläsning. efteråt konstaterar gruppen att av oss 6 personer är jag den med mest sånt kapital. jag tänker i hemlighet att av alla de människor jag känner vet knappt någon om hur mycket ångest jag har. att jag gått i terapi flera gånger om. att jag skriver sådant här en tisdag klockan 12 när jag borde studera. det är inte någon annans fel. jag tänker att människor inte kan hantera den här sidan av mig. mest kanske för att jag själv faktiskt inte kan göra det. så fort jag visar en liten del av henne för någon får jag ont i magen. 
det är precis som förra hösten. jag försöker kombinera dessa två delar av mig i en & samma kropp men jag tycker inte om den osäkra sidan. på riktigt så hatar jag henne. vill egentligen inte vara henne alls. men det är jag. också. ju mer jag låtsas att hon inte finns ju mer vill hon komma fram känns det som. hon kryper fram om nätterna då. förstör sömnen. springer ikapp mig på promenaderna i skogen. viskar i örat. jag är fortfarande kvar.
rationellt sätt tror jag inte hon förstör mera för mig än någon annan sida av mig. men hon får ta all skit när jag blir svag. jag har inte lyckats med att förlåta 11åringen i mig. jag håller fortfarande så mycket emot henne.
vi såg lars winnerbäck dokumentären förra veckan, jag & julia. när han står på skolgården på vidingsjö skolan & konstaterar att han inte ville vara där kunde det lika gärna varit jag. den där litenheten han beskriver att han aldrig kunde acceptera, det kunde inte jag heller. det där vemodet han säger att han så tidigt kände fast han egentligen inte visste vad det var. det kände jag med. också i mitt rum på tuvgatan.
det finns alltid ett vemod i mig. på wikipedia står det att vemod är en stillsam känsla av att någonting känslomässigt betydelsefullt är över & aldrig kommer tillbaka eller en lätt sorgsen längtan efter någonting. jag bär det där. jag vet inte vart det kom ifrån. men jag vet att det funnits där så himla länge att känslan är välbekant. jag har alltid längtat till någonting. kanske är det elden. att någonting ska brinna.  
det har funnits där. det finns där än. på så vis har ingenting förändrats. det kunde lika gärna vara en tisdag i oktober i 4:an på vidingsjö skolan. då när jag gick hem mellan husen, genom stigen i skogen, hem till tuvgatan, till mitt rum med lila tapeter i trean.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0