sen en tid tillbaka har jag känt mig svag & försökt att vara nån till lags, ja man kämpar för en plats som passar både här & där & snart så har man glömt vem man är.
det tog 4 dagar av att vara själv sen började jag formulera meningar i huvudet igen. jag tror det är här jag förlorar människor som inte skriver & jag förstår det. det låter både diffust så väl som konstigt vilket gör det ännu mera knepigt när jag vågar påstå att detta är ett av tecknen på att jag håller på att återhämta mig. att jag är på väg tillbaka. hem till mig.
det tog desto fler dagar innan jag kom hit dock. innan jag vågade sätta mina fingrar mot tangenterna. tills jag vågade försöka formulera & inte endast upprepa korta meningsuppbyggnaderna i mitt eget huvud.
jag har varit för mig själv sedan i fredagskväll. 7 dagar. den enda gång jag faktiskt träffat en människa som jag utbytt mer konversationsmaterial med än hej var igår när jag spenderade 3 timmar hos min morbror & hans fru. de 2 första dygnen hörde jag inte någon annans röst förutom min egen. då när jag pratade med mimmi eller med mig själv. jag bygger inte upp detta scenario för att ni ska tycka synd om mig. jag bygger det för att ni (läs: jag) ska förstå. även om min mobil varit på (vilket den egentligen kanske inte borde ha varit hela tiden) & jag har haft kontakt med människor så har det inte hjälpt mot tystnaden. eller mot tankarna. definitivt inte mot det destruktiva.
jag vet att detta troligtvis har varit bra för mig. jag visste också innan att det inte direkt skulle gå smärtfritt. hade det suttit ett forskarteam & tittat på hade det varit ett utmärkt exempel på hur fort en människa kan springa mellan sina känslorum. ja jävlar vad fort det gått. jag har varit arg nej alltså vänta jag har varit ursinnig. frustration kan göra fysiskt ont tydligen. jag har desperat letat efter någonting jag svär vad som fucking helst som kunde lindra. det slutade med att jag en hel dag satt apatisk i soffan & tittade på film efter film efter film trots 28 grader utanför.
dramatiskt? säkert. jag antar att det är så det kan bli när en människa har tryckt bort allting som känts under en väldigt lång tid & sedan placeras i ett sammanhang där ingen möjlighet längre finns till att fly.
vad hände då? ja. alltså. det är inte första gången jag varit nära att gå in i väggen (om jag nu faktiskt inte gjort det på riktigt. gått hela vägen in i. jag vågar inte säga någonting än.) Nån gång under vårterminen började jag sova väldigt dåligt. det fanns två scenarion. antingen kunde jag inte somna eller så somnade jag & drömde mardrömmar som väckte mig. ofta blev jag jagad. vaknade av att jag skrek på hjälp.
den mest talande mardrömmen är den när jag drömmer att jag kommer hem till Forskaren. Det är natt & mörkt överallt i huset för lamporna som lyser upp loftgångarna har släckts. Det är fullt med människor överallt. Jag försöker prata med dem. fråga vad som hänt. Ingen svarar. Alla bara stirrar på mig. När jag väl kommer upp till min lägenhet har någon brutit sig in. tagit mina saker. vänt upp & ner på allt. jag vänder mig om & skriker på hjälp ut på loftgången men ingen svarar. Det är där jag vaknar av att jag skriker ut i mitt mörka rum. svettig & kokhet.
två dagar innan Norrlands årsmöte fick jag endast i mig kaffe. 48 timmar utan mat men det gick inte. Jag hade haft dålig aptit innan dess, knappt känt någon hunger. Det är såhär det också visat sig innan. återigen, detta är saker jag vetat om. det har hänt förut. det är såhär min kropp reagerar på stress & ångest. Jag förlorar sömn. Jag förlorar hunger. det nya var mardrömmarna. & att jag grät. jag grät innan. jag grät efteråt. jag gråter när jag skriver det här.
skillnaden mellan alla gånger innan det här & nu var att då har jag sett ett slut. kunnat visualisera när det kommer att lugna sig vilket i sin tur har lugnat mig. det fanns inte nu. eller det kanske fanns men jag kunde inte se det. idag kan jag det för att jag aktivt valt. jag har bromsat. jag kommer säga nej.
när jag väl har pratat om det har jag beskrivit det som att våren för mig har gått ut på att släcka bränder. när jag lyckats klara av någonting. en uppgift. ett möte. släckt en brand - då kom en ny. ibland flera. jag upplever det som att jag ständigt har hållt andra personer i handen, aldrig min egen. jag har lyssnat på alla andra, aldrig lyssnat på mig. jag har ignorerat allt. jag har sprungit ifrån mina känslor. på slutet knappt sett mig själv i ögonen, än mindre vågat vara ensam med mig själv. jag har blundat för varningarna för varningar är det när kroppen inte kan slappna av, när inte en utan fyra av mina favorit-chokladkakor legat framme oöppnade, när jag vissa dagar max kunnat anstränga mig i 10 minuter innan jag behövt sätta mig ner på grund av att min kropp känts så tung. det är varningar.
jag är en klyscha. ett praktexempel. basic bitch. hur jävla många sådana här historier har jag själv inte läst om unga kvinnor? som kör sig själva in i väggen, ner i skiten. för att de måste prestera. de måste vara duktiga. de måsta göra 100 % överallt. kanske var det endast en tidsfråga. alla anlag fanns redan där. som en tickande bomb. jag hade prickat av checklistan perfekt. Ångest - check. Känslig - check. Otillräcklighetskänslor - check. Duktig-flicka-syndrom - check. behov av att alltid va omtyckt - check. Prestationsångest - check. FOMO - check. jag kan fortsätta men det är redan tydligt.
varför har de här dagarna varit så smärtsamma? för att jag var tvungen att möta mig själv igen & det har gjort så ont. det gör fortfarande så ont. för det är nu jag ser mig själv. det är när jag väl formulerar ord som jag förstår hur fucked up det här har varit. jag läser & jag gråter. famlar efter min egen hand. & det enda jag vill nu är att komma hem. hem till mig.
det tog desto fler dagar innan jag kom hit dock. innan jag vågade sätta mina fingrar mot tangenterna. tills jag vågade försöka formulera & inte endast upprepa korta meningsuppbyggnaderna i mitt eget huvud.
jag har varit för mig själv sedan i fredagskväll. 7 dagar. den enda gång jag faktiskt träffat en människa som jag utbytt mer konversationsmaterial med än hej var igår när jag spenderade 3 timmar hos min morbror & hans fru. de 2 första dygnen hörde jag inte någon annans röst förutom min egen. då när jag pratade med mimmi eller med mig själv. jag bygger inte upp detta scenario för att ni ska tycka synd om mig. jag bygger det för att ni (läs: jag) ska förstå. även om min mobil varit på (vilket den egentligen kanske inte borde ha varit hela tiden) & jag har haft kontakt med människor så har det inte hjälpt mot tystnaden. eller mot tankarna. definitivt inte mot det destruktiva.
jag vet att detta troligtvis har varit bra för mig. jag visste också innan att det inte direkt skulle gå smärtfritt. hade det suttit ett forskarteam & tittat på hade det varit ett utmärkt exempel på hur fort en människa kan springa mellan sina känslorum. ja jävlar vad fort det gått. jag har varit arg nej alltså vänta jag har varit ursinnig. frustration kan göra fysiskt ont tydligen. jag har desperat letat efter någonting jag svär vad som fucking helst som kunde lindra. det slutade med att jag en hel dag satt apatisk i soffan & tittade på film efter film efter film trots 28 grader utanför.
dramatiskt? säkert. jag antar att det är så det kan bli när en människa har tryckt bort allting som känts under en väldigt lång tid & sedan placeras i ett sammanhang där ingen möjlighet längre finns till att fly.
vad hände då? ja. alltså. det är inte första gången jag varit nära att gå in i väggen (om jag nu faktiskt inte gjort det på riktigt. gått hela vägen in i. jag vågar inte säga någonting än.) Nån gång under vårterminen började jag sova väldigt dåligt. det fanns två scenarion. antingen kunde jag inte somna eller så somnade jag & drömde mardrömmar som väckte mig. ofta blev jag jagad. vaknade av att jag skrek på hjälp.
den mest talande mardrömmen är den när jag drömmer att jag kommer hem till Forskaren. Det är natt & mörkt överallt i huset för lamporna som lyser upp loftgångarna har släckts. Det är fullt med människor överallt. Jag försöker prata med dem. fråga vad som hänt. Ingen svarar. Alla bara stirrar på mig. När jag väl kommer upp till min lägenhet har någon brutit sig in. tagit mina saker. vänt upp & ner på allt. jag vänder mig om & skriker på hjälp ut på loftgången men ingen svarar. Det är där jag vaknar av att jag skriker ut i mitt mörka rum. svettig & kokhet.
två dagar innan Norrlands årsmöte fick jag endast i mig kaffe. 48 timmar utan mat men det gick inte. Jag hade haft dålig aptit innan dess, knappt känt någon hunger. Det är såhär det också visat sig innan. återigen, detta är saker jag vetat om. det har hänt förut. det är såhär min kropp reagerar på stress & ångest. Jag förlorar sömn. Jag förlorar hunger. det nya var mardrömmarna. & att jag grät. jag grät innan. jag grät efteråt. jag gråter när jag skriver det här.
skillnaden mellan alla gånger innan det här & nu var att då har jag sett ett slut. kunnat visualisera när det kommer att lugna sig vilket i sin tur har lugnat mig. det fanns inte nu. eller det kanske fanns men jag kunde inte se det. idag kan jag det för att jag aktivt valt. jag har bromsat. jag kommer säga nej.
när jag väl har pratat om det har jag beskrivit det som att våren för mig har gått ut på att släcka bränder. när jag lyckats klara av någonting. en uppgift. ett möte. släckt en brand - då kom en ny. ibland flera. jag upplever det som att jag ständigt har hållt andra personer i handen, aldrig min egen. jag har lyssnat på alla andra, aldrig lyssnat på mig. jag har ignorerat allt. jag har sprungit ifrån mina känslor. på slutet knappt sett mig själv i ögonen, än mindre vågat vara ensam med mig själv. jag har blundat för varningarna för varningar är det när kroppen inte kan slappna av, när inte en utan fyra av mina favorit-chokladkakor legat framme oöppnade, när jag vissa dagar max kunnat anstränga mig i 10 minuter innan jag behövt sätta mig ner på grund av att min kropp känts så tung. det är varningar.
jag är en klyscha. ett praktexempel. basic bitch. hur jävla många sådana här historier har jag själv inte läst om unga kvinnor? som kör sig själva in i väggen, ner i skiten. för att de måste prestera. de måste vara duktiga. de måsta göra 100 % överallt. kanske var det endast en tidsfråga. alla anlag fanns redan där. som en tickande bomb. jag hade prickat av checklistan perfekt. Ångest - check. Känslig - check. Otillräcklighetskänslor - check. Duktig-flicka-syndrom - check. behov av att alltid va omtyckt - check. Prestationsångest - check. FOMO - check. jag kan fortsätta men det är redan tydligt.
varför har de här dagarna varit så smärtsamma? för att jag var tvungen att möta mig själv igen & det har gjort så ont. det gör fortfarande så ont. för det är nu jag ser mig själv. det är när jag väl formulerar ord som jag förstår hur fucked up det här har varit. jag läser & jag gråter. famlar efter min egen hand. & det enda jag vill nu är att komma hem. hem till mig.
Kommentarer
Trackback
