pannkakshjärtat

när jag packar mina kläder idag känner jag mig yttepytte lite som lauren conrad när hon packar till college. förutom att det regnar utanför mitt fönster & hennes resväska är större än min.

för några dagar sedan hade jag min såkallade see-you-later-never-goodbye-fest tillammans med några av de finaste människorna som finns i denna stad. trots skrämmande magvärk på dagen lyckades jag med hjälp av en mycket fin vän & massor knäckebröd genomföra festen. & lyckad, det blev den sannerligen.

ibland tänker jag att man måste resa bort oftare. för att förstå vilka det är som betyder någonting & vad som egentligen är viktigt. det är så lätt att glömma bort det, speciellt här emellan nästintill konstant magvärk & drömmar som bankar på dörren. & samtidigt som allt känns riktigt sorligt ibland, säger någonting inom mig att det är så otroligt viktigt att jag inte kan ge upp det.



medan regnet öser ner utanför fönster försöker jag rehabilitera min mage samtidigt som jag är usel på att packa & istället spenderar dagarna med att drömma mig iväg, titta på laguna beach & gå promenader som seriöst ger mig träningsvärk. som vanligt slår mitt gamla vanliga skjuta-upp-allt-i-sista-sekunden-jag in. det är nollningsvecka & jag spelar inte rollen som vare sig nolla eller fadder. jag spelar istället rollen av hon som på riktigt får valet att leva det liv hon själv vill leva. det liv som en nolla tror sig veta vad det handlar om, men inte har den blekaste aning. 



fast som nolla ska du ändå bara tänka på två saker. att de människor du umgås med första veckan inte nödvändigt vis måste vara dem du spenderar hela din gymnasietid med & att bara för att du klarade av den perfekta fyllan första helgen betyder inte det attt du är oövervinnerlig den nästa. (tro mig jag pratar från erfarenhet) 

Jag var tvungen att gå in på startsida för att se om det var verklighet. Det kändes mera tomt än vad jag trodde. Som att mina tonårsdagar står på nollnoll.nollnoll likt deras nedräknare.  (men helvete jag känner mig ju inte som nitton år – en nittonåring gråter inte när någon inte svarar på sms.)  

Samtidigt tänker jag att det är dags nu. med små små tårar i ögonvrån sorterar jag ihop mitt rum & det känns som att jag benhårt sorterar bort allt som har någon slags betydelse. Som att räknare faktiskt är räknad & nu börjar vi om från noll. & allt handlar om framåt, bakåt existerar inte.



En flicka räknade ut för mig häromdagen att det är nästan bara två veckor kvar. Från att ha varit en evighet till två veckor. & jag undrar vad jag sysslat med? Livet. & med att skriva inbjudningskort & vara nära att gråta både när johanna lovar att hon kommer & när markus smsar & säger att han får permission just den helgen. & trots mitt tvivel på en del (det spelar ingen roll om det går ett par skor mindre på deras gator.) så älskar jag det faktum att jag får ha i stort sett alla där. Dem som sett åttaåriga mig på en fönsterbräda i klassrummet, dem som jag haft otaliga msn-konversationer om kärlek med, dem som alltid fick min mage att göra ont av för mycket skratt, dem som lärde mig hakuna matata, dem som drog mig ut på äventyr i natten & hade axlar man kunde gråta på. Plus han som stannar med mig trots mig. & trots det faktum att jag flyr flera mil bort till en ö. 

jag älskar er.