du sa: "vi måste överleva stockholm."
efter att ha druckit egenköpt vingelvatten, besökt gatan som leder till ån, skrattat åt en viss calles kommentarer, kramat mina fina vänner & fått sms som i stort sett är ett enda gapskratt tar jag den blå kånken & beger mig uppåt i landet. närmare bestämt till stora stockholm & lilla farmor.
jag vill att du älskar mig men jag vill att du lämnar mig.
någons nya är någon annans gamla. någons älskling är ett skelett i en annans garderob. någons nu-kan-du-få-mig-så-lätt är någon annans no-time-for-us. & hon som kysste ditt ex på dansgolvet kysser för att glömma det där hjärtat som gick förlorat. det finns någon som är ingens någon. & någon som har fått nog.
& mitt i allt står vi. med våra hjärtan, som med plåster, maskeringstejp & gamla presentsnören ser nästan som nya ut. & vi vänjer oss aldrig vid tanken på att vara någons eller att inte vara det.
*
om båten bilarna allt går som det ska
är jag nu på fastlandsmark, igen.
*
*
två fjuttiga små dagar kvar till hemkomst. & i fårösund snöar det. havet har frusit mellan gotland & fastlandet & jag ber till någon att färjan ska gå i tid. & komma fram i tid. att jag ska få krama min far&mor, somna i min hundratjugosäng & pussa på kissen. vakna & sätta mina fötter på vidingsjös gator igen. för ska jag vara ärlig - det är nästan uteslutande det enda jag tänker på just nu.
att det kan va så svårt att vara 20 år.
ungefär från & med nu bestämmer jag mig för att vuxna stina ska bli ball. sådär lite som astrid. & gudrun. gärna lite mindre tänka, lite mera göra. lite mindre magvärk, lite mer hakuna matata. lite mindre hjärna, lite mer hjärta. (jag vet men det är min födelsedag & då kan man iallafall få önska sig.) lite mer såhär -
hade jag dina vingar då flög jag min väg & försvann.
om några timmar har förvånande nog även jag nått vuxenåldern, glasbanksåldern & kan inte räkna mig till en av tonåringarna längre (iallafall inte officiellt.) ni kan dock vara lugna, jag tror fortfarande att jag är hundrasextio centimeter hög. & när vi ändå är inne på nedräkningar matematik & allt, om fem dagar är jag hemma igen. & för den hemlängtande kan det kallas lycka.
*
*
jag vill hellre vara levande ensam än någon man bara minns.
av samma anledning som jag alltid tänker nej före ja. av samma anledning till att jag varje natt tänkte "imorgon kommer jag inte kliva ur den här sängen" & likt förbannat drog jag mig ur den, åt min gröt, klädde på mig & trampade iväg på monarken.
efter två dagar på marken, med trycket över bröstet, slutar jag upp med att älta meningen "ingen bryr sig". för jag bryr mig (jag vill ju leva) & det är det enda som betyder någonting.
det kunde varit några andra, men det var vi.
Vi gick båda två i klass 6a på vidingsjö skolan & sa aldrig ett ljud till varandra i tre års tid (jo förutom den där gången då jag sa att han hade klippt sig snyggt.) Såhär nästan sju år senare kan jag konstatera att vi är ett sådant där exempel på att ingenting är omöjligt.
Johan & jag växte in i varandra. Slumpmässigt. Det krävdes tre år på mellanstadiet, en konfirmation, ytterligare tre år på ett högstadium, fyra andra människor, en glass & en brygga för att vi skulle växa ihop. För att det skulle bli lite vi mot världen, vi mot dem.
Det viskas om att vi i slutändan kommer gifta oss, skaffa barn & de får gissa hur mycket de vill. Vi vet bättre. Han är som en bror. En bror som glömmer svara på sms ibland & som kan göra en tokig när det gäller att passa tider. Fast man väljer att se förbi det, varför? För att göra det kort - ett liv utan johan vore helt enkelt ett lite sämre liv.
Grattis på den tjugonde födelsedagen bästa vän – glasbanksmyndig & vuxenålder (i alla fall på pappret.) 
provocerande kollektivliv.
*
*
punkt.
fast utan dig, ja så känner jag mig ganska liten.
det där med att lida av hemlängtan.
man måste genom drömmar.
när det blir tyst här drar jag ut på äventyr. då räknas givetvis bussresor till slite och visby som äventyr men med tanke på att jag knappt lämnar mitt trygga område (bungehallen-internatet-skolan-hallen) så pass ofta tänker jag att det faktiskt räknas.
i måndags for jag helt enkelt med ett vanligt knä & ett svullet knä till slite & vårdcentralen. här på gotland går bussarna som att det vore söndag hela veckan & tiden mellan bussankomst & läkarbesök fick spenderas genom att turista i slite. vilket i sin tur betyder besöka röda korset samt biblioteket. sen for jag hem igen med medicin för knät & medicin för att lindra biverkningarna av den första medicinen.
på onsdagen bestämde jag & frida att det var dags för en inspiration samt garninhandlar resa till visby. sagt & gjort - dagen fylldes med cafébesök, tjuvlyssningar, garnshopping, fotografering, intryck samt ett & annat fynd. helt utmattade av alla människor tog vi den cirka en & en halvtimma bussresan hem igen på kringelikrokvägarna.
förutom äventyr har det sökts lite jobb, pratats lite i telefon, tvättats, sjungits, anmälts till ett visst högskoleprov & beställts båtbiljett hem. & idag råkade jag säga att på gotland finns minsann knappt någon snö alls & en halvtimma senare kom ovädret & marken blev vit. igen. 
& det är för dom jag sjunger det här ikväll.
*
du har lärt mig stå, lärt mig gå & lärt mig lite till.
jag hoppas hon får solsken iallafall. & kramar. allt utan stress. allt hon önskar sig. varför? för att det är min lilla mamma värd.
det verkar som hon överlevt.
02.13. det är mörkt i fönstren. klarvaken. offrat värdefull sömn för ord, meningar, berättelser som kräver sin rätt att komma ut ur nymålade fingertoppar. & jag är inte den som är den som säger nej.
