pannkakshjärtat

visste ni att stjärnorna syns på himlen här i min del av stan? i huset mittemot är det stimmig fest med höga röster. jag trodde inte att det var möjligt att älska någonting materiellt så mycket som jag älskar den här lägenheten. varje sak jag fick packa upp ikväll & välja ut en plats åt. ett tag ville jag sätta mig ner på en av stolarna vid fönstret & gråta. så överväldigad. hur är det ens möjligt att man kan känna så för någonting som går att ta på med händerna? jag har har inte varit här på över en månad men när jag kliver innanför dörren är det som att komma hem. hem till mig.

en sista natt såhär. jag är vaken i soffan. katten sover i fotöljen bredvid. imorgon tar jag samma resa ner som jag gjorde för ett år sedan. då var jag bakfull söndergråten ensam i en grön bil som var fullpackad med saker som skulle skapa ett hem åt mig. i en stad jag knappt visste existerade på sveriges karta. imorgon kommer jag åka ner i en bil som också kommer att vara fullpackad med grejer. men den här bilen kommer att vara blå & jag kommer att sitta bredvid en vän som jag inte förstår att jag tidigare har kunnat leva utan. jag lämnar nu ett hem för ett annat. med en gråtklump i halsen för jag har aldrig varit bra på avsked men lycklig någonstans inuti ändå.

jag sover inte om nätterna nu. det är inte självvalt. det är inte jag som offrar sömn. det är min kropp. jag har för mycket i huvudet på det där sättet att mina ögon kan vara hur grusiga som helst. det tar inte tankarna hänsyn till. de återanvänder sig själva & det fascinerar mig hur de kan tyckas tänka sig själva utan min inblandning. jag skulle säga att det beror på ingenting. jag skulle säga att det beror på allt. ibland är man bara mera mottaglig. oro har en beägenhet att stanna trots att det är sent. ångest har ett sätt att inte alltid vilja gå. trots att man ber. & kanske gråter.

jag vill egentligen inte prata om tid. det känns uttjatat att konstatera hur fort tiden har gått även fast den har det. även fast det också känns som att den inte tickade framåt alls. kan saker gå långsamt fast de går fort? nu har jag inte ens en vecka kvar med min hemstad. det betyder att man nu måste säga hejdå på obestämd tid & jag avskyr det. exakt lika mycket. varje gång.

människor säger till mig att jag fokuserar på fel saker. att jag borde vara glad att få återvända. & det är jag. jag har längtat efter min lägenhet. efter campus-livet. efter att koka kaffe & gå iväg till föreläsningarna. min plats är inte längre linköping. jag hör inte hemma här just nu men det gör inte dessa avsked enklare. det är fortfarande samma ledsamhet i bröstet. det är fortfarande samma sorg över att mina drömmar inte finns på samma plats som dem.

jag adressändrade ikväll. om mindre än två veckor kommer jag officiellt inte vara linköpingsbo längre. för första gången kommer jag inte stå skriven på den adress som jag har levt på sedan jag var 8 år gammal. jag kommer inte ens på papper vara under samma tak som mina föräldrar. det känns på så många olika sätt. även om den här sommaren mer än någonting annat bevisat att vi inte alls kan leva under samma tak längre så känner jag ett tomrum i mig nu. det är den hultbergska sentimentaliteten som gör sig påmind. är det nu jag blir vuxen? är det såhär det känns när man klipper banden? jag har inte varit här på ett år & ändå känner jag nu: herregud jag ska på riktigt lämna.

det blev visst tyst. jag visste inte vad jag skulle skriva. ibland blir jag alldeles för medveten om att människor faktiskt läser det jag väljer att hälla ut här. människor som jag bryr mig om. människor som jag inte vill såra. en känner alltid det en känner & är det någonting jag upprepat den här sommaren så är det att man har alltid rätt till sina känslor men det är inte varje gång man äger rättigheten att få agera ut det. jag har inte kunnat avgöra om det jag känner faktiskt ska sägas alls. så jag blev tyst.

nu räknar jag dagarna tills jag får återvända till mitt hem för är det någonting som jag insett så är det att det finns få saker i livet just nu som jag älskar så mycket som min 22 kvadratare. som en förälskad människa vill jag skicka 100 snapchats på det där stället. skrika ut kärleken från hustaken. jag vågar påstå att jag hade valt den lägenheten framför vilken skäggig man som helst.

jag som alltid avskytt rutiner längtar nu efter dem. jag tror att det är avsaknaden av dem som fått mig väldigt ledsen vissa stunder. det, de mörka molnen & insikten att det finns en baksida av att växa som människa.