pannkakshjärtat

i början av 2014 skrev jag 10 punkter som jag ville sträva efter det året. inte som löften, inte som måsten, endast punkter. den viktigaste blev nr 6. att ordna en vardag som jag inte avskyr. det var efter för många morgonstunder där jag hellre ville lägga mig ner på asfalten än sätta mig i bilen som jag tänkte att livet kan inte vara fyllt av sånt här. livet kan inte vara att räkna ner timmar. när min pappa argumenterade emot med orden så är livet svarade jag då är det inte ett liv jag vill ha. det blev 2015 & jag skrev 10 nya punkter men jag bär fortfarande med mig den första nr 6. i mina val nu för tiden är den alltid med.

det hörs två röster inom mig. den som säger åt mig att jag är en alldeles för blåögd 24åring som en dag också kommer att komma ut i den bistra verkligheten. & så hörs, men tänk om det går? tänk om det går att dagsformen avgörs av hur man mår & inte vad man gör? tänk om man kan skapa sig en vardag man inte avskyr? det är också det jag tänker svara min pappa nästa gång han säger till mig att man inte alltid kan gilla det man gör. men tänk om det går pappa? tänk om det går?

det är med väldigt grusiga ögon jag skriver det här. men jag vill skriva någonting innan jag somnar. livet har rusat. ena dagen somnade jag på en ihopfällbar säng i min farmors vardagsrum för att sedan vakna av rösterna från köket. på söndagen vaknade jag i calles gamla rum med en tung kropp efter alldeles för många öl & nutella shots. en kväll som var värd att sitta bakfull på ett tåg för. Den sista tunga dåsigheten suddades sedan ut när jag hade två efterlängtade vänner som springandes mötte mig på stationen i växjö klockan 22. helt plötsligt var jag i min lägenhet igen. där jag fick somna i min egen säng.

nu är jag här igen. i min soffa med ett tänt ljus på bordet som doftar vanilj. förväntan & nervositet har blandat sig inuti kroppen min. precis sådär som det alltid blir innan festival. innan resor. innan någonting större ska ske. det är någonting i den känslan som också får mig att inte vilja gå & lägga mig hur grusiga ögonen än är. inte riktigt än hörs det inom mig. snart men inte riktigt än.

jag fick ett sms häromdagen om att sommaren går alldeles för sakta & jag var precis beredd att hålla med när jag inser att jag snarare tycker att dagarna går alldeles för fort. de liksom flyter in i varandra & jag kan inte riktigt skilja dem åt. imorgon åker pappa & jag till farmor. nästa vecka är det emmabodafestivalen & i mitt huvud kunde det lika gärna varit igår vi satt i sofforna i pussy palace & sa nu bokar vi. så inser jag att antagningsbeskeden kommit inför hösten & att jag för ett år sedan satt precis där. framför min dator med ett antagen i grönt på skärmen. slutet av augusti är idag inte ett ångestfyllt ingenting. jag vet vart jag ska. den känslan är ny inuti mig & kanske borde jag ge mig själv utrymme att faktiskt få längta lite dit. att augusti kan få slippa vara ett ångestfyllt ingenting eller starten på någonting nytt. det kan få vara någonting annat. någonting som känns tryggt.

ibland kommer dagar som ger en exakt det man behöver. som gör att man förstår att det var ju det här jag längtat efter. några goda drinkar för hjärtat. kaffe att hälla på det. en omvänd ordning som fungerar minst lika bra. kvällar som går över i nätter & Lisa formulerar den exakta beskrivningen när hon konstaterar kompisar känns inte det här verkligen som back in the days? för det gör det när jag sakta vrider om nyckeln i låset någon timme efter midnatt, smyger in i mitt gamla flickrum & skjuter igen dörren. ena gången har jag tagit nattbussen hem. den andra har jag parkerat den gröna bilen på plats nr 16. precis som back in the days somnar jag utmattad efter att ha skrattat mig till tårar. så som back in the days innan livet kom emellan. innan vi la flera mil mellan oss & den här staden.

så kom söndagen. mamma tog ett tåg till växjö imorse, pappa gav sig ut på en golfrunda & jag får några timmar av att bara vara jag. Lisa tog en buss tillbaka till sitt göteborg. om en vecka på dagen kommer jag återvända till mitt växjö för en stund. & även om livet blev bättre känns det bra i hjärtat att man kan komma hit. till människor som vet exakt hur det var. back in the days.

 

jag har hållt tyst i ett halvår. jag har nickat & svalt när människor sagt att det kommer ordna sig fast jag inte har trott på deras ord. jag har bara inte velat höra övertalningsförsöken. jag har inte varit beredd att lyssna. när du sitter mittemot mig nu känns allting precis som vanligt fast inte alls. för någonting gick sönder. det som var vi gick sönder & nu försöker vi bygga någonting nytt fast jag tänker att jag inte vill ha det såhär. jag tyckte vi var bäst så som vi var. jag kunde ha satsat en miljon på oss. & jag kan inte komma ifrån att det där jag kunde satsat en miljon på det var inte så. det var ingenting så som jag trodde mig veta. allting jag trodde att vi var, var någonting helt annat. & det jag vill ha tillbaka har aldrig existerat någonsin. 

Det har varit riktigt bra dagar de dagar som nu ligger bakom mig. göteborg tog emot mig med solsken & som misstänkt var det precis vad jag behövde. några dagar som gav färg till den bleka huden, några glas vin att släcka törsten med, några samtal som fortsätter långt in på natten, några skratt som gjort magen varm. nu är jag tillbaka i hemstaden & känner precis som jag gjorde som liten när ens vän hade gått hem. vad ska jag göra med min tid?

jag vet ju. jag vet flera saker men de duger inte åt mitt hjärta som just nu bankar rastlöst i mitt bröst. precis som det gjorde när jag var barn. exakt likadant. det kan behövas lite kaffe, ord som ska ut ur fingrarna, några dagar fyllda av lugn. men det är ok. det får ta sin tid. vi kan vara tillsammans min hemstad & jag. det kan kallas vapenvila. vi bör kanske tacka göteborg för det.