två.
jag hade aningar men inte att en öppning av den kartongen skulle slunga fram tusentals minnen som jag helt glömt bort.
för några få sekunder drömmer jag mig tillbaka till när det var "du, jag och slaka fram & tillbaka", konfirmation, skara sommarland den sommaren där jag lurade alla att jag bott överallt och en liten osäker flicka med ofantligt mycket tankar (vart försvann dem?) innan kärlek, innan kartongen blev full av ord, innan slutet, innan nu.
ett.
han kommer aldrig att kliva in ett allt för litet rum och inte se dammtussarna i hörnen, skivorna utspridda över golvet och anteckningsboken som ligger på fönsterbrädan. han kommer se allt det där men missa flickan i sängen, som har knotiga knän uppdragna under hakan som stöd.
hon som önskar att han missar allt det där andra för att det enda han på riktigt lägger märke till är henne.
kom atombomb om vi nån gång, nånsin blir som dom.
"och sofias alla syskon bara do do do do do do do do do . . ."
det behövs distans
(från ett tonårsrum som bakom de nya tapeterna fortfarande har en lila färg och från en flicka som bakom ålderssiffror och försök till bättring fortfarande ibland skapar för många tankar som hon snubblar på.)
du är slagsmålet jag aldrig kan vinna.
jag borde och vill göra så mycket men ibland är tiden kortare än vad viljan räcker och jag tycker egentligen inte om att prioritera. "man kan inte alltid få det som man vill" särskilt inte när det gäller mina tankar, de där tankarna jag snubblar på ibland.
de som gör att min hjärna borde stoppas i ett undangömt hörn i vår lägenhet. de tankarna som gör att titt som tätt faller jag pladask med huvudet före rakt ner i asfalten. skrapar upp knän och händer.
jag vet att man inte kan gömmas sig för den man är, men ibland önskar jag bara att man kunde.
försöker förstå varenda handling rörelse eller ord från den vårt dumma hjärta bestämt sig att slå för.
känner mig som en tjurig femåring
"jag vill inte gå och lägga mig"
ett. varför får jag alltid sådana fix idéer i huvudet och vart kommer de egentligen ifrån?
två. jag saknar min kamera (det har inte ens gått en vecka)
tre. häromdagen kom längtan efter hultsfred som en enorm våg över mig, festivalvågen!
fyra. jag avgudar stina för att hon började leva efter världens bästa ordspråk och fick mig såld på det.
fem. cykeldejter är klart underskattade (särskilt tillsammans med en viss filur vid namn Lisa)
sex. sen när blev jag såld på pojkar med rufsiga blonda frisyrer? 
.
ni är en tröst för gråtna ögon, ni är en fallskärm när jag faller om natten.
känner på mig att den här veckan kommer vara en "you will always miss a best friend" vecka, lova att ni alltid kommer finnas där, du och soffan och ert värda sällskap om helgerna stina<3
jag säger det säkert alldeles för lite, kramar er allt för sällan så hårt att ni knappt kan få luft och ni får nästan aldrig några blöta ovälkomna pussar. jag är väldigt dålig på att säga hur mycket jag uppskattar er och tycker om er, hur ni på något vis får ut det bästa ur mig och håller mig i ryggen de gånger jag nästan vill fega ur.
jag säger det sällan men ni ska veta att ni får ord som hakuna matata att bli verkliga, att motton som helger är skiten egentligen inte behövs för allting med er lyckas alltid bli tio poängare, varje gång.
Så, ja stina jag lovar att finnas där, som sällskap om helgerna, en axel för en blöt kind och någon som håller undan det trassliga håret när du inte riktigt landar så mjukt som du planerat.
vi gjorde sommarn tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då.
men du räknar med mig. 
i veckan har jag träffat ett väldigt sött barn och för första gången tror jag att jag blivit omtyckt tillbaka. min kamera lämnade jag in för reparation. de säger det ska ta minst två veckor, och jag saknar den redan nu. annars är jag arg på skolan som bestämmer sig för att slänga på oss saker när det väl blir fint väder ute och det enda man gör är att titta längtansfullt ut genom fönstret och tänka "där vill jag med vara." 
för övrigt har helgen känts som att jag själv kastats några år bakåt i tiden. förutom att johan håller i ratten istället för cykelstyret nu för tiden.
(jag vet egentligen ingenting - jag hittar inga texter som kan beskriva tillräckligt bra och mina ord blir alldeles för personliga för att jag ska våga publicera dem, så det enda jag kan tänka på är avsnittet - you will always miss a best friend.)
förmaningar och nässlor som bränns.
.
mina tankar svävar iväg så lätt.
har människor för lätt att bara klandra varandra?
fredagen i början av lovet - "han försökte säga hejdå men ni hörde ju inte!" kladdkaka som mest var smet, studsmatteinvigning och bara sånt som vi kan göra, för vi är festen som sagt.
vad som följde var sova i solen, glass på en kall brygga i ljungsbro, den första skräckfilmen på år för min del, en lisi fisi och monsters inc.
vi åkte till den närbeliggande grannstaden, fikade iste (kan man leva på sånt?) och sjöng passande på "du och norrköping gör er bättre i backspegeln . . . " letade järnet efter affärer och med lite (mycket) hjälp hittade vi till slut dit.
jag for sedan till släkten nere i småland och klättrade berg. blev förälskad ännu en gång i peggy lejonhjärta - o igen igen igen. igårkväll cyklade vi ner och myste vid scandic bryggan. sådana kvällar som är sådär spontant underbara, borde bli flera av. tack soffan för övertalning!
påsklovet är sorligt nog nästan över och någonting i magen kniper till som för att säga att det är dags att ta sig i kragen tills imorgon. men nej magen jag har en natt kvar och när man inte kan sova vad gör man då?
knubbiga knän.
men tysta barn förblir tysta barn och dem tvingar man inte fram till kioskdisken för att betala fikat fast man kanske borde. så en dag är det korta blonda håret inte så kort längre och de små fingrarna som hårt greppade mammas ben är inte lika små. då undrar någon i tysthet någonstans om man inte skulle sett förbi de små fötterna och de knubbiga knäna, kanske en gång, kanske fler.
blir knubbiga knäna raka av sig själva? vem bestämmer över hur mitt liv ska bli förutom jag? och ligger hon nu i sin säng ihopsnurrad i lakanen, undrandes om det varit bara hennes fel att hon aldrig vågat chansa förut?
någon hade sagt att jag var feg att jag alltid stod där bakom och höll med.
det gör inte mindre ont för att du
sjunker ner i rädslan
för att leva
det blir påsk, det blir sol och jag tappar ord som jag inte vill tappa. till och med här tappar jag dem. och det blir april & jag får fullt upp med att hinna med allting jag vill hinna med (orden kommer på efterkälke då.) hela det är lovet har handlat om sena nätter, möten med gamla som nya vänner och en trip till norrköping där vi fyndade billigt och så mycket mycket mer än det.
imorgon kommer den artonsiffriga åldern inte ha någon betydelse och jag undrar lite i smyg om den någonsin kommer ha det. 
det här lovet har också handlat om att skriva ut min nionde dagbok och idag gjorde jag det. för er som inte vet har jag skrivit dagbok sedan elva årsåldern och det är många blad & många ord intryckta på de sidorna, framförallt många tankar som existerat där.
Och en sekund står hela dansgolvet still och du är mer än vanligt farligt blond.
sedan gick veckan vidare i vad som kan kallas vårkänslor utspridda över varje dag. johan och jag invigde bryggan några dagar tidigare än förra året och denna gång var det också en aning varmare. gud vad jag längtat efter den dagen jag skulle kunna sätta foten på den bryggan igen och se solen glittra på vattenytan. det är nog trots allt en av mina favorit platser i den här staden. Vad jag kan minnas fann vi den för två somrar sedan av en slump.
idag hade vi bara en dag kvar innan lovet och det var bosses glassbar som gällde. världens godaste marängsuiss och halva klassen verkade infinna sig mittemot muren vid domkyrkan (jimpan skulle varit stolt) och alla bar på någon form av glass. ett himlans smakande av alla sorter kan ni räkna med att det blev.
sedan gick malina och jag på stan och fann victoria skor som jag av nostalgi känslor blev tvungen att köpa. plus att jag behöver några rena tygskor. i mina första par victoria skor levde jag under delar av nian har jag för mig, även när jag vandrade mina femton minuter till berga i djup snö satt de på fötterna.
sen cyklade jag hem och lyssnade på en av sofias favoritlåtar "och alla med converse sjunger do do do do do do . . . "
