pannkakshjärtat

Ring klocka Ring ge mig en ny chans
jag vill ingenting med någon inre balans
ta allt jag fått bränn upp varje lycklig lott
bara ring in något nytt.

jag vet att det inte är min sak att lägga mig i. vem är jag att säga åt dig vad du ska göra?

men om jag säger det som så. om du funderar på att skicka det där smset. skriva de där orden. åka till den där staden. sjunga den där sången högt. söka den där utbildningen. fråga ska vi hänga ihop du&jag?

du får använda mig då. som skräck exempel. worst-case-of-scenario-objekt. för jag vet hur ånger får en att inte kunna sova. hur det kliar. sliter i en. hur överjävla bajskorv det känns att ordet borde finns i mitt liv igen. det jag borde gjort. att jag bjöd in det igen. att jag inte lärt mig.

lär av mig. skicka smset. skriv orden. åk till staden. sjung sången. sök utbildningen. fråga. lova att du försöker. lova. om det går åt fanders kan du skrika på mig men släpp inte in borde i ditt liv. gör det inte.

Stannar du & slåss eller sticker som en kaktus?
ropar efter nån fast det finns ingen backup.

det handlar om att
om det var jag, hade du skrivit några meningar, letat upp ett raderat nummer på eniro, ringt ett samtal?

nej.

så kom det & gick. & idag har jag mest hasat runt med känslan av att det är nytt år. var så nära imorse att lägga någon kommentar i stil med ja då var det 2012 då. hindrade mig. kände att det räckte med förra årets liknande uttalande.

höjdpunkterna julafton tvåtusenelva:

1. min kusin går ut för att "hämta tidningen" då en annan tomte knackar på som ingen fortfarande vet vem det var. han kommer in, ska sätta sig men missar stolen & faller rakt pladask på rumpan. & ena kusinbarnet började gallskrika.

2. när den okända tomten kom gömde sig kusinbarn 4 år under bordet. när min moster försöker locka fram honom med men tomten är ju snäll lucas svarar han inte den tomten. 

3. fick en klapp på kinden av ida 2 år vilket kanske inte kan anses som en höjdpunkt av vissa men att ett barn som härjar runt helt plötsligt stannar upp för att klappa en på kinden, det får iallafall mig att vilja lipa lite.

så efter diverse intressanta samtalsämnen vid matbordet bytte jag den här utsikten från en toalettstol



till den här på en annan toalett, i en annan stad. & firade lite jul med några ur familj nummer två.

det har varit julafton i en timma ungefär & givetvis sover jag inte in den här dagen. jag har snarare uppesittarkväll med musik, en sofia på chatten & regnstänk utanför. även om jag tycker att den bästa tiden med jul är just natten innan så hoppas jag att er afton blir fin som bara den. det är ni värda, jag lovar er!
 
GOD JUL för fan.

jag har tänkt på det på senaste tiden, det här med att använda ledsamheten, senast idag när jag satt mittemot min klokaste & äldsta vän vid ett cafébord. på något vis lyckas timmarna gå förbaskat fort med henne. vi är lite på samma plats. livet kliar. vi trivs inte i hur vi blivit. hur det blivit. & så tycker vi om någon fast vi inte vill men det bryr sig inte våra hjärtan om.

vi pratar om det, att ledsamheten får oss att vilja vidare. & jag åker buss 17 hem. tänker att om vi trivdes kanske vi inte skulle komma vidare. då kanske vi inte skulle planera vår festivalsommar i december. då kanske jag skulle sluta skriva. & inte hade jag flyttat till en ö.

& kanske handlar det bara om att byta ut meningen nu är det gott att leva till visst känns det fint att va vid liv en dag till. för trots att jag snurrar i mina lakan om natten medan tankarna tycks återvinna sig själva & jag borde byta ut min slogan till världens efterklokaste fegis så känns det ändå just så. att det är fint att vara vid liv. en dag till. 

it's times like these you learn to live again.

blev väldigt förvånad när jag gjorde upptäckten att julafton bara är dagar ifrån. kanske betyder det att jag hållit mitt löfte till december rätt bra trots allt. kanske innebär det att ingenting skvallrar om jul förutom min stjärna i fönstret. kanske har det ingen innebörd alls.

men vad jag är fruktansvärt medveten om är att, trots att jag inte räknat dem, krymper dagarna av det här året. & jag kan inte hitta pennan som kan skriva på det tomma bladet som kallas tvåtusentolv.

är det jag som har för höga krav eller ska en bara sluta upp att bry sig?

enda sen jag var 14 år
har jag vetat om det här
jag är din jobbigaste vän.

jag tycker om att säga ja.

därför har även den här helgen gått åt till festligheter, trots att jag hade påstått i början av veckan att den inte skulle innehålla något sådant. men födelsedagsfester, inflyttningspartaj, vingelvatten, galenhet & dans tills man får håll blev det trots allt. & fint var det.



däremot lät jag ågatan nästan vara fri från mina fötter. de där gatstenarna känns slitna för tillfället men vi kanske ses någon juldag snart. istället ramlade jag in i en bussdörr. sen vaknade jag på tredje advent & mådde inte bajs. vilket mest kändes som att jag måste fuskat någonstans. som att äta kakan & ha den kvar. 



& nu efter pan am, äppelkaka med vaniljsås & du släcker när du ska sova - går jag inte & lägger mig. 



men vi kanske kommer ses en ljuv dag (i lund) 
kanske ölen kommer ta oss på det djupa en stund 
kanske fortfarande kommer försvinna i din blick
drömma om den framtid som vi aldrig fick.

Fan vad lurad en känner sig när en tror att en är ensam i hela världen om att vara ledsen tills det
kommer fram att alla kan böla under täcket när de ska sova, någon gång ibland. vem ljög för oss?

jag är nog den mest ojuliga jag känner till, efter johan (jag tycker iallafall om lussekatter) men jag hade tänkt mig att jag skulle försöka göra julen till min. med andra ord, välja bort allt det som jag inte tycker om - så som julmust, klappjaktshets & klassisk julmusik, & istället dosera med det jag faktiskt tycker om - cola till julbordet, festligheter på juldagen, stjärna i fönstret & barney stinsons egen komponerade jullåtar.

 

& dansen i slutet är min officiella juldans.

det är så trasigt här & jag står förlamad inför det. människor jag håller nära går sönder. säger att ingenting går rakt. att de är vilsna & att de försöker plocka upp sig själva men det är så förbaskat svårt. det gör för ont.

jag är förlamad. & arg. för att det är människor jag älskar & jag kan inte rädda dem. bara sitta bredvid lyssna hålla dem i handen. & jag tänker vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid. vilken jävla lögn. 

för jag proppar dig verkligen full med tillbaka blickar. det har jag alltid gjort. genom det kommer du alltid i skymundan till förmån för dina elva syskon som kommer före dig. varje gång.

det kan ha att göra med att du blir mörk redan innan fyra eller att människor talar om innan du ens knappt börjat att dina höjdpunkter kommer att finnas i slutet. varje år har jag räknat ner dig. & då har du mest blivit en lång utdragen väntan eftersom jag vetat hela tiden att i slutet finns paket, julbord, nytt år & nyårslöften som jag ändå aldrig håller men skakar hand på ändå.

men det här är mitt förlåt till dig december. för att jag inte uppskattat dig & de tjugonio andra dagar du faktiskt består av. så härmed lovar jag dig att ta tillvara på dina dagar - precis lika mycket som alla de andra trehundratrettiofyra, & inte gotta ner mig i nostalgin förrän i januari (mellan dig & mig - den månaden suger riktigt hårt ändå)

med förhoppningar om att jag på tolvslaget den 31 ska gråta när alla andra skrattar, för att du tagit slut.