pannkakshjärtat

idag är det den tionde oktober. en helt vanlig lördag i den tionde månaden av året men det är också sju år sedan jag skrev mina första ord, formulerade mina första meningar, tryckte på publicera, i det här pannkakshjärtat. sju stycken oktober månader har gått & det här är vad de handlade om.  

Oktober 2008
jag hade börjat mitt andra år på gymnasiet, var jätteledsen över en pojke som inte ville ha mig & lyssnade på det här. För att läka mitt hjärta tittade jag på kärleksfilmer, blev full på vin tillsammans med vännerna om helgerna, åkte till stockholm & farmor tillsammans med pappa under höstlovet, drömde mig bort från skolkorridorer, klassrum & stängde in mig på mitt rum & skrev jag förstår inte varför jag skaffar en större säng när jag kände mig så ofantligt ensam i den gamla.

 

Oktober 2009
jag gick sista året på gymnasiet & allting handlade om vad som skulle komma där lite längre fram, nästa år. Jag var kär i någon som var kär i mig tillbaka men lyssnade ändå uteslutande på det här. Alla verkade resa bort den där hösten & mina dagar verkade mest gå åt till att tänka bakåt än framåt. Pappa & jag åkte traditionsenligt till farmor på höstlovet & jag skrev min farmor är allt jag kan bli om cirka sjuttio år, om jag har otur. de säger att jag går som henne.

jag hade gjort det där jag längtat efter året innan (& flera år innan dess.) Flyttat till en ö i östersjön & börjat på en skrivarlinje. Jag hade flytt. Jag var nybliven singel med ett krossat jag som följd & lyssnade givetvis på den här. Min mage värkte men trots det var jag glad. Höstlov fick jag även nu & tog båten över vattnet hem till Linköping vilket verkar ha varit med många känslor i kroppen för jag skrev här skvallrar allt om hon som en gång var jag.

Den här månaden kan möjligtvis tituleras den händelserikaste under alla dessa år. Jag hade flyttat till göteborg men bara några dagar in i oktober panikpackade jag min väska, lämnade staden jag alltid drömt om & flyttade tillbaka hem. Jag bytte självsäkerhet, kurslitteratur & outforskade gator mot arbetslöshet, förvirring & välbekanta cykelvägar. Mitt hjärta gick fullständigt sönder, jag spelade den här men jag var inte ensam vilket var det enda som betydde någonting då & jag skrev jag vet inte vad jag ska säga. åker till stina & dricker vingelvatten istället.

Jag arbetade på mcdonalds & var så fruktansvärt jävla ledsen i hjärtesorg. Jag tittade på samma film som jag gjorde 2010 & spelade den här i hörlurarna konstant. Jag försökte läka mig själv på sätt som att dricka mig full med människor jag tyckte om & sätta mig på en buss till göteborg. Jag var väldigt destruktiv & gick tillbaka, skrek på vänner, blev för full & jag skrev men fuck brunetter, fuck simple girls, fuck kärlek, fuck facebook, fuck linköping, fuck att jag aldrig någonsin kommer vara enkel, fuck november, fuck känslor, fuck rastlöshet, fuck pengar, fuck 7 månader kvar till maj, fuck hjärtat ja speciellt fuck dig hjärtat. Idag skulle det vara så mycket bättre om du inte fanns.

Oktober 2013
Efter en ledig festivalsommar bytte jag arbete & städade nu klassrum klockan 6 på morgonen vilket gjorde nattmänniskan jag är, väldigt trött. Funderingar om var jag hörde hemma var tydliga & jag minns den där månaden som så himla avgörande. Jag skulle skaffat lägenhet men gjorde det inte. Jag sökte ett annat jobb men fick det inte. Jag hade inte varit väldigt ledsen under lång tid & lyssnade på det här. Jag åkte mycket buss på kvällarna hem till vidingsjö & skrev i telefonluren hördes att alltihop har en mening. kanske är meningen att jag inte ska vara här.

Jag hade hunnit bo en månad i Växjö, drack whiskey med Matilda till sent på natten & var glad över att få vara just där. Jag reste tillbaka till Linköping över en helg för att jag saknade människorna alldeles för mycket. Det handlade ändå väldigt mycket om att göra upp med saker som gjort mig illa & jag spelade den här. Jag var ledsen över hur en vän stängt mig ute ur sitt liv men på det stora hela var jag så glad att jag skrev jag är så kär i livet just nu att hade det varit en skäggig långhårig man hade jag gift mig med honom. bums. tänk att livet kan få vara så. som en trygg famn att krypa in i. att man kan vakna utan ångest. vara utan ångest.

om några dagar har jag varit på den här platsen av internet i sju år. i & med detta gick jag tillbaka alla de oktober månader som jag spenderat här, tryckandes på tangenterna. det är egentligen en gåva på så vis att jag får möjlighet att se mönstren man inte alltid kan se när man står precis där. är mitt i det där.

jag blir sorgsen för att jag varit så ledsen. så förvirrad. så ömklig. så skör. sådär så att jag vill åka tillbaka i tiden ta min egen hand hålla den hårt klappa min egen kind samtidigt skrika spring gå därifrån men också på samma gång säga att det är inte dig det är fel på (det är aldrig dig det är fel på.) du är inte en ledsen människa du är bara ledsen just nu.

så länge tänkte jag det. att jag var en ledsen människa. så som att jag hade närmare till ledsamhet än vad andra hade. det är ungefär lika sant som att jag skulle vara svår. jag är inget av det. det är bara så att mina känslor sitter där andra har hud & jag kunde inte alltid hantera det. så långa långa perioder var jag ledsen. oftast på grund av anledningar som skulle göra vilken människa som helst lika ledsen som jag var då. 

men jag vet också att hade de här åren inte hänt mig hade jag inte heller suttit nu en natt i oktober & viljat spola tillbaka tiden för att trösta mig själv. jag tror på att saker händer eller inte händer för att. så som när mamma ringde mig i den här månaden för två år sen & sa att allt har en mening. jag tror på det. på samma sätt som jag tror att jag aldrig har varit så bra på att vara jag som jag är just idag & jag kommer heller aldrig vara så dålig på det som nu. jag blir bättre. livet gör mig bättre.

 

Charlotte Brontë skrev Jane Eyre 1847. Där blir huvudkaraktären kär i Mr Rochester & han i henne men när de ska gifta sig visar det sig att Mr Rochester redan är gift & har låst in sin fru Bertha Mason på vinden för att hon är galen. Det finns en studie kring det här som kallas The Madwoman in the Attic. De menade på att många författare under 1800-talet gestaltade kvinnan utefter två typer, ängeln & monstret. Den galna kvinnan på vinden fick stå för allt det som inte ansågs kvinnligt. det som inte passade sig för en kvinna att vara.

det sägs stundtals att den studien som litteraturanalys är inaktuell inom litteraturvetenskapen idag. Jag skulle säga att den fortfarande är läskigt sann. bland kvinnorna jag känner. hos mig själv. vi ska inte vara till besvär. inte ställa till några scener. om vi ska läka oss själva ska vi läka i tystnad. med värdighet. även om någonting gör mycket ont i en. även om någon har gjort mycket ont i en, så ska vi inte uttala det högt. för en högljudd kvinna som avskyr spottar fräser hatar blir en galen kvinna. hon har gått ur sitt förstånd. i värsta fall blir hon inlåst på en vind.

Problematiken som påvisades i The Madwoman in the Attic var att inom litteraturen hade de manliga författarna skapat bilden av kvinnan som antingen en ängel eller ett monster. För att de kvinnliga författarna överhuvudtaget skulle bli accepterade var de tvungna att skriva in sig i det. Så som Brontë gjorde. De accepterade den synen på kvinnan för att få skriva. Det är så många gånger, inser jag nu, som jag också accepterat den synen för att kunna överleva. & jag har gjort det bra. jag har skrivit långa dagboksmeningar. jag har skrivit ut det här. jag grät när ingen såg det. kanske ville jag bli ihågkommen som ängeln. som inte gjorde väsen av sig. 

men jag önskar att jag hade spottat. att jag hade fräst & gormat. att jag hade talat om för honom vilket svin han var. inte för att han skulle förstå det eller ändra sig eller be om ursäkt utan för min skull. jag tror att det i slutändan hade lämnat mig med mera värdighet för att jag hade försvarat mig. stått upp för mig. vi är inte antingen änglar eller monster. vi är människor med hjärtan innanför bröstet & när någon stampar på det med sina smutsiga skosulor så gör det ont. om det någonsin händer mig igen ska jag snora gråta fräsa visa hur det känns. säga hur det känns. jag ska göra en beyonce, sätta mig på en scen & skrika ut det.

jag känner att jag blir allt mer tryggare i att vara jag. det beror på människor runt omkring mig. dessa fantastiska människor långt ifrån & nära som inte håller sig för att tala om det för mig. det beror också på mig. Min kusin sa till mig för några år sedan att någonting hände i henne när hon blev tjugofem. att hon slutade bry sig mindre om vad andra människor tyckte tänkte kände om henne & brydde sig desto mer om sig själv.

det är kanske det att det endast återstår fem månader tills jag själv titulerar mig tjugofem. i huvudet känns det ibland som jag redan är där. det kanske beror på mer än så. men jag märker hur mina tankar förändras. hur jag inte lika mycket längre vältrar mig i hur jag uppfattas av andra. vad människor tycker tänker känner om mig vägs inte in lika ofta som förut. istället får annat ta plats. istället får jag ta plats.

så som människor kan fastna på mig, så som så mycket annat kan fastna på mig så fastnar även datum. det är därför jag vet att jag idag har fem år tillsammans med mig själv. skillnaden mellan idag & de andra fyra gångerna som det här datumet kommit & gått i kalendern är att jag idag inte tänker att det är x antal år utan den där någon. det har legat så mycket skam i det här. idag skäms jag inte längre. jag skäms inte för att jag minns det här datumet. jag skäms inte för mina känslor. främst. jag skäms inte över mig själv.

jag tror att de var dem som missade någonting. de som inte ville vara med mig. & likt den bästa vän till mig själv som jag strävar efter att bli, önskar jag dem inget gott. inte för min egen skull nu utan snarare för den yngre versionen av mig själv som fick ta smällarna. man behöver inte vara snäll mot människor som inte varit snäll mot en själv. man behöver inte önska dem lycka. man behöver inte önska dem någonting alls.

det har tagit väldigt lång tid att komma hit. tid jag ibland önskat inte hade behövts men vissa människor tar längre tid på sig. jag är en av dem. en såkallad late bloomer som Lisa konstaterat för länge sen. jag funderar på hur man formulerar kärleken till sig själv utan att slänga klyschor runt hela rummet. jag säger det som så att det tar tid med mig men när jag väl blommar, ja jävlar va vackert det är då.

jag funderar mycket just nu på vad man skriver om när en mår bra. när jag skriver den meningen tycker jag att det låter som att jag går runt i ett rosaglittrande skimmer. det gör jag inte. min lördagsnatt-ångest tog slut idag. det betyder att jag inte längre ger ifrån mig ett ångest-utrop varje halvtimma under dygnets vakna timmar. det betyder också att jag tar mig själv på alldeles för stort allvar. även mina fyllor. & när jag fyller i svaret på frågan who are the most important people in your life? märks det så tydligt vilka som inte är där. vems namn som så självsäkert skrivits dit innan men som inte längre har en plats. inte på pappret. inte någonstans. det gör mig sorgsen att det inte finns några tidsgarantier. det kan gå tio år & helt plötsligt är den bara inte där & man är utelämnad till sorgen som följer efter det.

men det där är sånt jag vet går över. om ett tag kommer jag inte minnas vad det var jag hade ångest över från söndag till torsdag. & saknad lär man sig bära tills den bleknar. jag tänker att jag kan inte rota i mig själv för att hitta någonting att slå ner på tangenterna för. & jag vill inte heller be någon komma hit & röra om för att jag behöver någonting att skriva om.

när man får feber, värk i halsen & en näsa helt igentjockad som gör att det känns tungt att andas då liksom blir det lite mera ansträngande allting. så som att sova. eller äta frukost. eller att försöka få till en muntlig redovisning om marxistisk litteraturteori. för att inte tala om att framföra den. att ens sitta upp blir tröttsamt särskilt för att man inte vet om man fryser för att det faktiskt är kallt eller för att man har feberfrossa.

jag är nu utan feber lite mindre snorig med en väldigt torr näsa efter att den misshandlats av papper de senaste dagarna. vi står nu vid en kant på så många sätt. jag skriver vi för att egentligen är det inte jag som står där. fast jag är bredvid. känslomässigt involverad. alltid redo för kaoset som kan komma att bryta ut. precis så som vi vet att hösten när som helst nu kommer att braka in i sommaren & tvinga den bort härifrån.

häromdagen på vår promenad sa marina vi trivs ju inte med att vara singlar för att vi vill vara själva egentligen. vi trivs med det för att kärlek än så länge bara fått oss att må för jävligt. & på så vis förklarade hon allt i endast två meningar.

jag vågar mig påstå att den föregående veckan kan ha varit den mest intensiva av alla veckor som varit & kommer att komma under tjugohundrafemton. jag har inte spenderat många timmar innanför dessa väggar & när jag väl varit ensam har jag sovit. hur många öl jag druckit vill jag inte ens veta. hur mycket jag skrattat? tillräckligt för att bli helt utmattad. hur mycket jag har dansat? så att varje steg i trappan fick mig att vilja skrika aj. men all förlorad sömn & värk i varje del av kroppen har varit värt det. att vår tidigare anonyma förening både synts & hörts över hela campus & i varje krogkö är ett stort plus i kanten.




det inte är någon hemlighet att jag gärna skulle vilja tillbringa varje dag i min vinröda overall även om den nu luktar såpa. det kändes däremot fint att få ta på sig de svarta jeansen idag. att på hösten första dag få traska över campus med datorn nerpackad i väskan & sätta sig i föreläsningssalen Sven tillsammans med mina litteraturare. trots att ångesten över c-uppsatsen redan smyger sig på & vädret utanför är typiskt tisdagsgrått så inser jag återigen att det är precis det här jag vill göra. det är precis här jag vill vara.

visste ni att stjärnorna syns på himlen här i min del av stan? i huset mittemot är det stimmig fest med höga röster. jag trodde inte att det var möjligt att älska någonting materiellt så mycket som jag älskar den här lägenheten. varje sak jag fick packa upp ikväll & välja ut en plats åt. ett tag ville jag sätta mig ner på en av stolarna vid fönstret & gråta. så överväldigad. hur är det ens möjligt att man kan känna så för någonting som går att ta på med händerna? jag har har inte varit här på över en månad men när jag kliver innanför dörren är det som att komma hem. hem till mig.

en sista natt såhär. jag är vaken i soffan. katten sover i fotöljen bredvid. imorgon tar jag samma resa ner som jag gjorde för ett år sedan. då var jag bakfull söndergråten ensam i en grön bil som var fullpackad med saker som skulle skapa ett hem åt mig. i en stad jag knappt visste existerade på sveriges karta. imorgon kommer jag åka ner i en bil som också kommer att vara fullpackad med grejer. men den här bilen kommer att vara blå & jag kommer att sitta bredvid en vän som jag inte förstår att jag tidigare har kunnat leva utan. jag lämnar nu ett hem för ett annat. med en gråtklump i halsen för jag har aldrig varit bra på avsked men lycklig någonstans inuti ändå.

jag sover inte om nätterna nu. det är inte självvalt. det är inte jag som offrar sömn. det är min kropp. jag har för mycket i huvudet på det där sättet att mina ögon kan vara hur grusiga som helst. det tar inte tankarna hänsyn till. de återanvänder sig själva & det fascinerar mig hur de kan tyckas tänka sig själva utan min inblandning. jag skulle säga att det beror på ingenting. jag skulle säga att det beror på allt. ibland är man bara mera mottaglig. oro har en beägenhet att stanna trots att det är sent. ångest har ett sätt att inte alltid vilja gå. trots att man ber. & kanske gråter.

jag vill egentligen inte prata om tid. det känns uttjatat att konstatera hur fort tiden har gått även fast den har det. även fast det också känns som att den inte tickade framåt alls. kan saker gå långsamt fast de går fort? nu har jag inte ens en vecka kvar med min hemstad. det betyder att man nu måste säga hejdå på obestämd tid & jag avskyr det. exakt lika mycket. varje gång.

människor säger till mig att jag fokuserar på fel saker. att jag borde vara glad att få återvända. & det är jag. jag har längtat efter min lägenhet. efter campus-livet. efter att koka kaffe & gå iväg till föreläsningarna. min plats är inte längre linköping. jag hör inte hemma här just nu men det gör inte dessa avsked enklare. det är fortfarande samma ledsamhet i bröstet. det är fortfarande samma sorg över att mina drömmar inte finns på samma plats som dem.

jag adressändrade ikväll. om mindre än två veckor kommer jag officiellt inte vara linköpingsbo längre. för första gången kommer jag inte stå skriven på den adress som jag har levt på sedan jag var 8 år gammal. jag kommer inte ens på papper vara under samma tak som mina föräldrar. det känns på så många olika sätt. även om den här sommaren mer än någonting annat bevisat att vi inte alls kan leva under samma tak längre så känner jag ett tomrum i mig nu. det är den hultbergska sentimentaliteten som gör sig påmind. är det nu jag blir vuxen? är det såhär det känns när man klipper banden? jag har inte varit här på ett år & ändå känner jag nu: herregud jag ska på riktigt lämna.

det blev visst tyst. jag visste inte vad jag skulle skriva. ibland blir jag alldeles för medveten om att människor faktiskt läser det jag väljer att hälla ut här. människor som jag bryr mig om. människor som jag inte vill såra. en känner alltid det en känner & är det någonting jag upprepat den här sommaren så är det att man har alltid rätt till sina känslor men det är inte varje gång man äger rättigheten att få agera ut det. jag har inte kunnat avgöra om det jag känner faktiskt ska sägas alls. så jag blev tyst.

nu räknar jag dagarna tills jag får återvända till mitt hem för är det någonting som jag insett så är det att det finns få saker i livet just nu som jag älskar så mycket som min 22 kvadratare. som en förälskad människa vill jag skicka 100 snapchats på det där stället. skrika ut kärleken från hustaken. jag vågar påstå att jag hade valt den lägenheten framför vilken skäggig man som helst.

jag som alltid avskytt rutiner längtar nu efter dem. jag tror att det är avsaknaden av dem som fått mig väldigt ledsen vissa stunder. det, de mörka molnen & insikten att det finns en baksida av att växa som människa.

i början av 2014 skrev jag 10 punkter som jag ville sträva efter det året. inte som löften, inte som måsten, endast punkter. den viktigaste blev nr 6. att ordna en vardag som jag inte avskyr. det var efter för många morgonstunder där jag hellre ville lägga mig ner på asfalten än sätta mig i bilen som jag tänkte att livet kan inte vara fyllt av sånt här. livet kan inte vara att räkna ner timmar. när min pappa argumenterade emot med orden så är livet svarade jag då är det inte ett liv jag vill ha. det blev 2015 & jag skrev 10 nya punkter men jag bär fortfarande med mig den första nr 6. i mina val nu för tiden är den alltid med.

det hörs två röster inom mig. den som säger åt mig att jag är en alldeles för blåögd 24åring som en dag också kommer att komma ut i den bistra verkligheten. & så hörs, men tänk om det går? tänk om det går att dagsformen avgörs av hur man mår & inte vad man gör? tänk om man kan skapa sig en vardag man inte avskyr? det är också det jag tänker svara min pappa nästa gång han säger till mig att man inte alltid kan gilla det man gör. men tänk om det går pappa? tänk om det går?

det är med väldigt grusiga ögon jag skriver det här. men jag vill skriva någonting innan jag somnar. livet har rusat. ena dagen somnade jag på en ihopfällbar säng i min farmors vardagsrum för att sedan vakna av rösterna från köket. på söndagen vaknade jag i calles gamla rum med en tung kropp efter alldeles för många öl & nutella shots. en kväll som var värd att sitta bakfull på ett tåg för. Den sista tunga dåsigheten suddades sedan ut när jag hade två efterlängtade vänner som springandes mötte mig på stationen i växjö klockan 22. helt plötsligt var jag i min lägenhet igen. där jag fick somna i min egen säng.

nu är jag här igen. i min soffa med ett tänt ljus på bordet som doftar vanilj. förväntan & nervositet har blandat sig inuti kroppen min. precis sådär som det alltid blir innan festival. innan resor. innan någonting större ska ske. det är någonting i den känslan som också får mig att inte vilja gå & lägga mig hur grusiga ögonen än är. inte riktigt än hörs det inom mig. snart men inte riktigt än.

jag fick ett sms häromdagen om att sommaren går alldeles för sakta & jag var precis beredd att hålla med när jag inser att jag snarare tycker att dagarna går alldeles för fort. de liksom flyter in i varandra & jag kan inte riktigt skilja dem åt. imorgon åker pappa & jag till farmor. nästa vecka är det emmabodafestivalen & i mitt huvud kunde det lika gärna varit igår vi satt i sofforna i pussy palace & sa nu bokar vi. så inser jag att antagningsbeskeden kommit inför hösten & att jag för ett år sedan satt precis där. framför min dator med ett antagen i grönt på skärmen. slutet av augusti är idag inte ett ångestfyllt ingenting. jag vet vart jag ska. den känslan är ny inuti mig & kanske borde jag ge mig själv utrymme att faktiskt få längta lite dit. att augusti kan få slippa vara ett ångestfyllt ingenting eller starten på någonting nytt. det kan få vara någonting annat. någonting som känns tryggt.

ibland kommer dagar som ger en exakt det man behöver. som gör att man förstår att det var ju det här jag längtat efter. några goda drinkar för hjärtat. kaffe att hälla på det. en omvänd ordning som fungerar minst lika bra. kvällar som går över i nätter & Lisa formulerar den exakta beskrivningen när hon konstaterar kompisar känns inte det här verkligen som back in the days? för det gör det när jag sakta vrider om nyckeln i låset någon timme efter midnatt, smyger in i mitt gamla flickrum & skjuter igen dörren. ena gången har jag tagit nattbussen hem. den andra har jag parkerat den gröna bilen på plats nr 16. precis som back in the days somnar jag utmattad efter att ha skrattat mig till tårar. så som back in the days innan livet kom emellan. innan vi la flera mil mellan oss & den här staden.

så kom söndagen. mamma tog ett tåg till växjö imorse, pappa gav sig ut på en golfrunda & jag får några timmar av att bara vara jag. Lisa tog en buss tillbaka till sitt göteborg. om en vecka på dagen kommer jag återvända till mitt växjö för en stund. & även om livet blev bättre känns det bra i hjärtat att man kan komma hit. till människor som vet exakt hur det var. back in the days.