jag kommer aldrig sluta känna det man känner när det bränner kommer lyssna till mitt hjärta tills jag dör, starkare, därför är jag starkare.
i två års tid har jag kommit på mig själv med att bli förvånad över att jag kunnat få må såhär. att jag kan vara glad. insikten i att jag inte är den där ledsna människan jag hela tiden trott har chockat mig. det är också problemet. på senare tid har jag kommit på mig själv med att i samma stund som jag konstaterar att herregud vad jag mår bra & vad härligt livet är så har en röst inom mig talat om att du inbillar dig nog. egentligen är det inte sådär bra som du tror. egentligen är du nog inte glad.
så kommer dagar som nu. då jag faktiskt blir ledsen. så som en kan bli ibland. så som alla någon gång blir ibland. & jag blir skräckslagen. tänker att nu är det dags. nu händer det. allt snack om att jag förändrats & vuxit kommer visa sig vara en lögn & vad jag på riktigt är kommer att vara till allmän beskådning. en ledsen människa.
jag läste någonstans att man kan slå i ett tak. ett lycko-tak. man tillåter inte sig själv att vara fullt ut lycklig utan tror att någon gång snart kommer det att ske någonting som gör mig olycklig. på så vis sätter man krokben för sig själv. man slutar vara glad i rädsla för att bli ledsen. jag tror jag slog i det taket någon gång i vintras. det var då de fula tankarna började komma. att allt bara är inbillning. hitte-på.
det sista jag vill är att låta rädslan hindra mig. den har fått göra det alldeles för mycket redan. detta ska inte förväxlas med att jag vill vara orädd. jag kommer alltid vara rädd men jag vill göra det ändå. så mycket saker jag utsatt mig för det här halvåret där jag inte kunnat sova natten innan, haft en mage som gjort uppror & klivit dit med panikskrik i huvudet - varför utsätter du dig själv för sånt här? det är för kicken. känslan i kroppen efteråt av att ha klarat av någonting som skrämt en. då kan jag nästan höra hur det knakar i benen. hur jag växer. lite till.
jag är rädd för att ingen man någonsin kommer att älska mig. jag är rädd för att ännu en gång behöva höra att någon inte vill ha mig & främst är jag skräckslagen över att behöva möta min egen blick i bakspegeln & inse att det inte finns någon där. knappt ens en puls. bara ledsamhet. & jag får vara rädd för det men jag tänker inte tillåta att det hindrar mig från att må bra nu. det är faktiskt inte inbillning vad än mina fula tankar vill få mig att tro. jag har ett jävla håll käften-liv. så många människor som jag älskar & som älskar mig. jag är den minst ensamma människan på denna planet. & idag har jag varit lite ledsen. det är okej!
till sist vill jag säga till mig själv. du är inte en ledsen människa. du är en människa. punkt.
så kommer dagar som nu. då jag faktiskt blir ledsen. så som en kan bli ibland. så som alla någon gång blir ibland. & jag blir skräckslagen. tänker att nu är det dags. nu händer det. allt snack om att jag förändrats & vuxit kommer visa sig vara en lögn & vad jag på riktigt är kommer att vara till allmän beskådning. en ledsen människa.
jag läste någonstans att man kan slå i ett tak. ett lycko-tak. man tillåter inte sig själv att vara fullt ut lycklig utan tror att någon gång snart kommer det att ske någonting som gör mig olycklig. på så vis sätter man krokben för sig själv. man slutar vara glad i rädsla för att bli ledsen. jag tror jag slog i det taket någon gång i vintras. det var då de fula tankarna började komma. att allt bara är inbillning. hitte-på.
det sista jag vill är att låta rädslan hindra mig. den har fått göra det alldeles för mycket redan. detta ska inte förväxlas med att jag vill vara orädd. jag kommer alltid vara rädd men jag vill göra det ändå. så mycket saker jag utsatt mig för det här halvåret där jag inte kunnat sova natten innan, haft en mage som gjort uppror & klivit dit med panikskrik i huvudet - varför utsätter du dig själv för sånt här? det är för kicken. känslan i kroppen efteråt av att ha klarat av någonting som skrämt en. då kan jag nästan höra hur det knakar i benen. hur jag växer. lite till.
jag är rädd för att ingen man någonsin kommer att älska mig. jag är rädd för att ännu en gång behöva höra att någon inte vill ha mig & främst är jag skräckslagen över att behöva möta min egen blick i bakspegeln & inse att det inte finns någon där. knappt ens en puls. bara ledsamhet. & jag får vara rädd för det men jag tänker inte tillåta att det hindrar mig från att må bra nu. det är faktiskt inte inbillning vad än mina fula tankar vill få mig att tro. jag har ett jävla håll käften-liv. så många människor som jag älskar & som älskar mig. jag är den minst ensamma människan på denna planet. & idag har jag varit lite ledsen. det är okej!
till sist vill jag säga till mig själv. du är inte en ledsen människa. du är en människa. punkt.
du & jag tar oss igenom det här så lägg din hand på min axel & stå här tätt intill, du kan vila här för stunden & säg ingenting.
det ska erkännas att det inte hör till vanligheterna i mitt liv som student att vakna upp & inte vara bakfull på en söndag. kanske är det därför jag uppskattar det så mycket idag. att få koka mitt ägg, hälla upp juicen & dricka mitt kaffe tillsammans med en serie på netflix. till tonerna av 27 kvm med viktor olsson svarar jag sedan ja på erbjudandet om en lägenhet med precis de kvadratmeterna på andra sidan campus. en lägenhet med fransk balkong, ett avskilt litet kök & loftgång som gör att jag kan köpa utemöbler att ha utanför den lilamålade dörren.
jag har älskat dessa 22 kvadrat. min första egna lägenhet. jag har älskat det här huset, den här korridoren & främst att bo bara några dörrar ifrån marina. det är läskigt hur slumpen bara tagit oss vidare. hur jag för 1 år sedan inte bara lyckades hamna i samma hus utan i samma korridor som marina flyttat till ett halvår tidigare. att slumpen även nu ger oss nya lägenheter exakt samtidigt. bara det att dessa är placerade flera mil ifrån varandra, i två helt olika städer.
även om förändringar alltid verkar skrämma mig tror jag att de är bra för en. de får en av växa. kanske behöver jag några till kvadratmeters utrymme för att kunna växa lite till. & när det kommer till att skiljas från marina tänker jag på casablanca. But what about us? We'll always have 28:an.
jag har älskat dessa 22 kvadrat. min första egna lägenhet. jag har älskat det här huset, den här korridoren & främst att bo bara några dörrar ifrån marina. det är läskigt hur slumpen bara tagit oss vidare. hur jag för 1 år sedan inte bara lyckades hamna i samma hus utan i samma korridor som marina flyttat till ett halvår tidigare. att slumpen även nu ger oss nya lägenheter exakt samtidigt. bara det att dessa är placerade flera mil ifrån varandra, i två helt olika städer.
även om förändringar alltid verkar skrämma mig tror jag att de är bra för en. de får en av växa. kanske behöver jag några till kvadratmeters utrymme för att kunna växa lite till. & när det kommer till att skiljas från marina tänker jag på casablanca. But what about us? We'll always have 28:an.
jag minns jag tänkte då, i mitt sturm und drang, kommer aldrig kunna leva utan er.
vi brukar prata om det som påhittade lådor. vissa låser dem, sväljer ner nyckeln & gömmer sina under sängen där de får samla på sig damm. andra, så som jag själv, har en benägenhet att öpnna upp de där lådorna istället. ibland alldeles för ofta. strö innehållet runt omkring en. vältra sig i det. jag sväljer inga nycklar. jag låser inte ens.
om några få månader kommer mitt litteraturgäng att skiljas åt. en flyger över atlanten. en annan till tokyo. en tredje kommer att återvända hem. jag är den som blir kvar. i staden vi möttes i. den som vi nu i snart 2 års tid levt livet tillsammans i. jag har skiljts från människor förut. visst har jag det. visst vet jag hur det känns. men det blir aldrig enklare & jag brister nästan itu över golvet i min 22kvadratare när jag inser att mitt nyöppnade diskmedel kommer hålla längre än tiden vi har kvar.
kanske är det den där etiketten på flaskan som ikväll får mig att intresseanmäla på en lägenhet på andra sidan campus. för 28:an kommer inte vara 28:an utan marina i samma korridor. samtidigt öppnar jag alla dessa lådor. vältrar mig i minnena. det är liksom inte slutet på en vänskap men det är snart slutet på ett campusliv ihop med dem. medan vissa inte vill prata om sådant så vill jag älta. jag vill pilla på grejerna i lådorna. känna. tänka. gråta. jag vill prata om det tills ingenting mer finns att säga.
på fredag ska vi äta smörgåstårta & skåla i rosa bubbel. skåla för oss & för att vi ska möta våren tillsammans i bubblan igen. kanske lämnar vi båda 28:an till sommaren men det är inte nu.
om några få månader kommer mitt litteraturgäng att skiljas åt. en flyger över atlanten. en annan till tokyo. en tredje kommer att återvända hem. jag är den som blir kvar. i staden vi möttes i. den som vi nu i snart 2 års tid levt livet tillsammans i. jag har skiljts från människor förut. visst har jag det. visst vet jag hur det känns. men det blir aldrig enklare & jag brister nästan itu över golvet i min 22kvadratare när jag inser att mitt nyöppnade diskmedel kommer hålla längre än tiden vi har kvar.
kanske är det den där etiketten på flaskan som ikväll får mig att intresseanmäla på en lägenhet på andra sidan campus. för 28:an kommer inte vara 28:an utan marina i samma korridor. samtidigt öppnar jag alla dessa lådor. vältrar mig i minnena. det är liksom inte slutet på en vänskap men det är snart slutet på ett campusliv ihop med dem. medan vissa inte vill prata om sådant så vill jag älta. jag vill pilla på grejerna i lådorna. känna. tänka. gråta. jag vill prata om det tills ingenting mer finns att säga.
på fredag ska vi äta smörgåstårta & skåla i rosa bubbel. skåla för oss & för att vi ska möta våren tillsammans i bubblan igen. kanske lämnar vi båda 28:an till sommaren men det är inte nu.
jag kommer aldrig nöja mig med nånting annat än det bästa för det bästa är det enda som jag gör.
idag lämnade vi in våra uppgifter i projektledningskursen. samtidigt hämtade jag ut min ekonomi-tenta bara för att få se på papper att jag på riktigt fick ett VG. jag som i den som avslutade tvåan på gymnasiet med att stampa ner mina matematik-papper i papperskorgen med ett aldrig mer. den tid som vi i förutspådde skulle bli den svåraste under hela vår utbildning är nu över. precis som jag & marina konstaterade idag så klarade vi inte bara av de här kurserna. vi ägde sönder dem. mammas sms säger allt. det här är din revansch!
jag hör människor omkring mig prata om att februari varit tungt. själv har jag inte haft tid att känna efter. jag hade mitt livs bästa födelsedag & är nu 25 år gammal. bara den grejen av att känna sig så jävla älskad. att människor faktiskt vill leva livet ihop med mig. jag önskar att jag kunde förstå det lite mera än jag för tilfället gör. att den där rösten i huvudet som säger att jag inte duger bara kunde hålla käft. men om den får vi en annan gång prata.
nu kommer det en vår fylld av en av de saker jag älskar allra mest, orden & meningarna. detta verkar också vara en tid av försoning. någonting som visar att det är viktigt att lära sig att våga uttala högt vad det är man känner.
jag hör människor omkring mig prata om att februari varit tungt. själv har jag inte haft tid att känna efter. jag hade mitt livs bästa födelsedag & är nu 25 år gammal. bara den grejen av att känna sig så jävla älskad. att människor faktiskt vill leva livet ihop med mig. jag önskar att jag kunde förstå det lite mera än jag för tilfället gör. att den där rösten i huvudet som säger att jag inte duger bara kunde hålla käft. men om den får vi en annan gång prata.
nu kommer det en vår fylld av en av de saker jag älskar allra mest, orden & meningarna. detta verkar också vara en tid av försoning. någonting som visar att det är viktigt att lära sig att våga uttala högt vad det är man känner.
now i'm four five seconds from wildin' & we got three more days 'til friday.
det är som att komma tillbaka till en gammal vän. ska jag presentera mig? fast jag vet att du minns. du vet så mycket. klart att du minns mig. ber jag om ursäkt? förlåt! jag har inte haft tid. jag har varit någon annanstans & när jag väl tänkte återvända visste jag inte hur. jag har undvikit det för vad säger man när det gått så långt att självklarheten försvunnit? kommer fingertopparna ens komma ihåg hur de slår ner tangenterna?
livet har rusat & jag har släpats med. jag har älskat det. jag har avskytt det. jag har inte hunnit lyssna på musik, än mindre skriva. mina två ångestdämpande medel har fått stå tillbaka & ångesten har stundtals härjat fritt. samtidigt har jag varit i USA. jag har rest över Altanten & levt riktigt college-liv i en vecka. två veckor senare stod 20 personer i ett hotellrum i Sverige & grät till tonerna av cause i'm leaving on a jetplane don't know when i'll be back again. för att ta farväl kan vara det sorgligaste som finns.
jag har bestämt mig. det var efter mejlet om att min c-uppsats förtjänade ett VG & meningen "det tror jag absolut att du är kapabel till" som jag satt vid sängkanten med tårsuddiga ögon & bestämde mig. jag är nu säker på vart någonstans jag vill i livet. jag fyller 25 år om 21 dagar. jag chattade med min mamma idag som satt i en hotell-lobby i Thailand. Hon fyller 60 om 5 dagar. då skriver jag salstenta i ekonomi. en tjej bröt ihop under en lektion vilket vi andra också gör bakom stängda dörrar. jag kommer inte ha ett liv fram till fredag.
jag går på styrelsemöten, planerar sittning, mejlar ansvariga & försöker någonstans förlika mig med att jag nu ska inta en slags ledarroll. jag bokar bord på en italiensk restaurang & köper födelsedagspresent till mig själv som jag slår in i papper med ananasar på. jag är väldigt kär i livet men saknar att kunna hinna andas. hinna njuta av bubbel i glaset. hinna lyssna på en spellista. hinna skriva någonting. vad som helst. jag ser framemot den här våren. det här året. det här livet. de flesta tårar jag gråter är av glädje. & av kärlek. & jag mår bra.
We'll make the rules up as we go n' break them as we go.
december tenderar att, som tidigare nämnt, alltid bli en titta-bakåt-&-framåt-månad. jag tänker på vad som varit. & jag tänker på vad som ska komma. den låt som får stå för december är också väldigt passande för just precis det. särskilt de två senaste veckorna har jag spelat den här så som att förbereda mig för att vi byter år. ofta diskuteras det om att dessa nyårslöften & nytt-år-nytt-jag-snacket går till överstyr. jag är en av dem som däremot omfamnar tanken om att få börja om. avsluta ett år & påbörja ett annat & när jag hör den är låten känner jag att allting är möjligt. This year liksom!
This year - Andreas Moe
This year - Andreas Moe
Celebrate good times, come on.
jag klev av tåget i växjö klockan tio i 11 imorse. På grund av omständigheter främst orsakad av kraftig bakfylla sköts avresetiden fram. Men det var värt det för vi hade en håll käften nyårsafton. Ett sådant firande som bara går att få när man till stor del släpper alla förväntningar & istället nästan glömmer bort att vi byter år vid tolv. Med fem minuter kvar av 2015 släppte vi ölspelet & sprang ut precis på sekunden då mobilen visade 00.00. Sen fortsatte vi fira & jag kan inte riktigt bedöma vilken tid jag faktiskt kom hem.
ett lugn spred sig i mig när jag sedan släpade min nya resväska från bussen till 28:an. När jag vred om nyckeln i låset till mitt hem igen. skrattar åt hur jag lämnade det i något slags kaos men tänker att det är mitt kaos. campus är öde. snön har fallit utanför mitt fönster. Igår skrev Karro att vi nu officiellt är styrelse. Jag är officiellt sexmästare. Om en vecka åker vi till USA. innan dess ska jag skriva klart & skicka in c-uppsatsen. stressen härjar mitt i lugnet. jag sörplar på mitt svalnande kaffe.
jag är nog lite rädd för att jinxa (vilket kan kopplas till att jag nog nått taket jag satt för min egen lycka & tror att det kommer gå åt helvete snart vilket vi kan diskutera en annan gång) men jag ser framemot 2016. det finns redan en grund i det här året som gör att det har potential att bli fab as fuck. jag hoppas på det. jag tror det blir bra!
ett lugn spred sig i mig när jag sedan släpade min nya resväska från bussen till 28:an. När jag vred om nyckeln i låset till mitt hem igen. skrattar åt hur jag lämnade det i något slags kaos men tänker att det är mitt kaos. campus är öde. snön har fallit utanför mitt fönster. Igår skrev Karro att vi nu officiellt är styrelse. Jag är officiellt sexmästare. Om en vecka åker vi till USA. innan dess ska jag skriva klart & skicka in c-uppsatsen. stressen härjar mitt i lugnet. jag sörplar på mitt svalnande kaffe.
jag är nog lite rädd för att jinxa (vilket kan kopplas till att jag nog nått taket jag satt för min egen lycka & tror att det kommer gå åt helvete snart vilket vi kan diskutera en annan gång) men jag ser framemot 2016. det finns redan en grund i det här året som gör att det har potential att bli fab as fuck. jag hoppas på det. jag tror det blir bra!
i feel borders, i feel borders fence me in, there are dreams i need to draw.
det är 22 timmar kvar av 2015. jag sover inte & jag minns inte heller senast jag somnade före klockan 2. det var kanske någon gång där i början av november. jag längtar till 2016. jag längtar hem. jag vill stänga in mig. jag vill skriva mina riktlinjer för året i boken bredvid sängen. jag vill diskutera min c-uppsats högt med mig själv. jag vill vara ifred. jag vill gråta ensam över att jag älskar mina föräldrar så mycket att jag inte förstår hur vi inte haft en enda bra dag den här gången. hur vi bara bråkat. har vi ens skrattat? har jag bara velat åka hem?
det år som snart lämnar oss är året då jag på riktigt fick ett eget hem. som är mitt. endast. jag har aldrig tidigare varit så fri som jag är just precis nu & frihet smakar så jävla bra. kanske precis så bra som jag fantiserat om. som första glaset bubbel på fredagen. som en kyss från en skäggig man. som choklad. som kaffe. som första cola-slurken på bakismorgonen. i en enda stor håll-käften mix. så smakar min frihet & kanske håller jag alldeles för hårt om den.
det år som snart lämnar oss är året då jag på riktigt fick ett eget hem. som är mitt. endast. jag har aldrig tidigare varit så fri som jag är just precis nu & frihet smakar så jävla bra. kanske precis så bra som jag fantiserat om. som första glaset bubbel på fredagen. som en kyss från en skäggig man. som choklad. som kaffe. som första cola-slurken på bakismorgonen. i en enda stor håll-käften mix. så smakar min frihet & kanske håller jag alldeles för hårt om den.
men det är det där rummet som togs ifrån Vega Maria & Eva-Marie. jag är kvinna precis som dem. om jag inte skyddar det så kanske någon tar det ifrån mig så som det togs ifrån dem. jag fick min frihet. nu verkar jag inte kunna försaka den för någon alls. hur mycket jag än älskar dem.
But it don't snow here, it stays pretty green, i'm going to make a lot of money then i'm going to quit this crazy scene, oh i wish i had a river i could skate away on.
när jag var 12 13 14 15 16 17 år gammal brukade jag fördriva tid med att lista saker jag skulle göra så fort det slutade vara så som det då var. det kan nog stavas tristess. jag upplever att mycket av det jag kände under de där åren kommer utifrån det. utifrån att det fanns alldeles för mycket jävla tid till att tänka. när jag inatt inte kunde sova i gästrummet hos min moster återupprepade jag samma mönster. jag byggde listor. jag blev frustrerad & kände mig instängd. när jag klev innanför dörren till trean idag slängde jag direkt upp datorn & bokade en tågbiljett. för det är skillnaden mellan att vara 14 & 24. man kan välja att dra!
jag tänker skriva det man inte får skriva. jag avskyr julafton & de efterföljande dagarna. jag är idag lika frustrerad som förra året. & året innan det. jag är exakt lika uttråkad. jag känner mig för en gångs skull inte ensam. det är kanske för att jag insett att en pojkvän kommer inte lösa mina problem. jag är bara ledsen. min familj upprepar samma mönster & det är inget vackert sådant. jag känner mig som en dålig dotter för att jag inte kan bita ihop. för att jag inte kan hantera stressen. så jag låg inatt & tänkte att nästa år får inte blir såhär. precis så som jag säkert tänkt förra året. & året innan dess. & året innan det.
jag vill checka ut de här dagarna. någonstans i världen är 24 25 26 27 28 29 30 december bara vanliga dagar. jag vill ha de dagarna precis så. jag vill sitta på en restaurang & skåla i bubbel. eller ligga på en strand någonstans varmt med en bok i handen. jag vill inte varje år slösa med de här dagarna genom att i frustration bygga listor i huvudet. jag vill kunna välja att dra!
jag tänker skriva det man inte får skriva. jag avskyr julafton & de efterföljande dagarna. jag är idag lika frustrerad som förra året. & året innan det. jag är exakt lika uttråkad. jag känner mig för en gångs skull inte ensam. det är kanske för att jag insett att en pojkvän kommer inte lösa mina problem. jag är bara ledsen. min familj upprepar samma mönster & det är inget vackert sådant. jag känner mig som en dålig dotter för att jag inte kan bita ihop. för att jag inte kan hantera stressen. så jag låg inatt & tänkte att nästa år får inte blir såhär. precis så som jag säkert tänkt förra året. & året innan dess. & året innan det.
jag vill checka ut de här dagarna. någonstans i världen är 24 25 26 27 28 29 30 december bara vanliga dagar. jag vill ha de dagarna precis så. jag vill sitta på en restaurang & skåla i bubbel. eller ligga på en strand någonstans varmt med en bok i handen. jag vill inte varje år slösa med de här dagarna genom att i frustration bygga listor i huvudet. jag vill kunna välja att dra!
This year i'll make the best of what i'm given, this year i'm gonna say i did instead of no i didn't.
bland högar av kläder, utspridda papper & böcker staplade på varandra sitter jag ikväll & är tacksam. jag har inte tagit mig tid att vara det den här hösten. någonting har skavt men så kom december, kall med frost på marken & tät dimma över campus. när vi åkte till australien förra året, stina & jag, tänkte jag att jag skulle se om man faktiskt kunde fuska sig igenom januari & februari. de där månaderna som alltid tycks stå still. där man bara verkar gå & vänta. & det gick, på riktigt!
i januari korsar jag Atlanten & testar min teori igen. jag ser mig nu flyga över länder & hav som jag aldrig trodde jag skulle göra. jag som påstått att jag är en hemmakär person med ett inte så stort behov av att resa. Men att åka till Amerika var tydligen inte tillräckligt långt utanför min comfortzon. när klockan slår 00 på nyårsafton & det går från december till januari, tar jag mig an rollen som sexmästare i VISKAs styrelse. det var inte alls planen från början men jag godkände min nominering & blev inröstad som ordförande för en festeridel i en studentförening. hur hände det här egentligen? hur blev jag den här människan? jag tänker på det osäkra barnet jag var. hur jag nu med skräckblandad förtjusning slänger mig ut i saker jag inte är det minsta bekväm i. inte heller 100 procent säker på att jag kommer att klara av.
jag tittar ut över min ostädade 22kvadratare inatt & inser shit jag bor här. bläddrar i mina bilder på mobilen & tänker shit jag lever det här livet. det här är mitt liv. tänker på hur fint det senaste halvåret har varit. tänker på hur fint det kan bli. för många kanske en 22kvadrats studentlägenhet inte är någonting att komma med. Att åka till USA kan väl vem som helst göra & att sitta i en styrelse är inte direkt någonting märkvärdigt men för det där osäkra barnet i mig är de det. en sån jävla seger! så jag blir klyschigt tacksam & tänker inte be om ursäkt för det.
i januari korsar jag Atlanten & testar min teori igen. jag ser mig nu flyga över länder & hav som jag aldrig trodde jag skulle göra. jag som påstått att jag är en hemmakär person med ett inte så stort behov av att resa. Men att åka till Amerika var tydligen inte tillräckligt långt utanför min comfortzon. när klockan slår 00 på nyårsafton & det går från december till januari, tar jag mig an rollen som sexmästare i VISKAs styrelse. det var inte alls planen från början men jag godkände min nominering & blev inröstad som ordförande för en festeridel i en studentförening. hur hände det här egentligen? hur blev jag den här människan? jag tänker på det osäkra barnet jag var. hur jag nu med skräckblandad förtjusning slänger mig ut i saker jag inte är det minsta bekväm i. inte heller 100 procent säker på att jag kommer att klara av.
jag tittar ut över min ostädade 22kvadratare inatt & inser shit jag bor här. bläddrar i mina bilder på mobilen & tänker shit jag lever det här livet. det här är mitt liv. tänker på hur fint det senaste halvåret har varit. tänker på hur fint det kan bli. för många kanske en 22kvadrats studentlägenhet inte är någonting att komma med. Att åka till USA kan väl vem som helst göra & att sitta i en styrelse är inte direkt någonting märkvärdigt men för det där osäkra barnet i mig är de det. en sån jävla seger! så jag blir klyschigt tacksam & tänker inte be om ursäkt för det.
Saturday night & we in the spot, don't believe me just watch.
i år har jag lyssnat cirka 19000 minuter musik på spotify. det är 316 timmar. 13 dagar. 1653 låtar. det gör väl ingen förvånad att min mest spelade artist återigen för tredje året i rad är Melissa. hon vinner överlägset med 323 lyssningar. den som följer efter henne är Lars Winnerbäck med 184. bara där kanske ni förstår hur mycket plats hon faktiskt tar i mina hörlurar.
Tydligen var den första låt jag lyssnade på 2015 Jag lovar med Veronica Maggio & kanske satte den någon slags ton för vad året skulle handla om. Den passar iallafall in på många söndagar. Här nedan följer nu de fem låtar jag spelat mest på spotify & jag har även tillåtit mig att välja ut fem egna som får stå för året som snart gått. Såhär lät mitt 2015.
Tydligen var den första låt jag lyssnade på 2015 Jag lovar med Veronica Maggio & kanske satte den någon slags ton för vad året skulle handla om. Den passar iallafall in på många söndagar. Här nedan följer nu de fem låtar jag spelat mest på spotify & jag har även tillåtit mig att välja ut fem egna som får stå för året som snart gått. Såhär lät mitt 2015.
Ni**as in Paris - JAY Z
Detta är min mest spelade låt på spotify i år. Jag blir, precis som för två år sedan, förvånad över att en raplåt är den jag spelat allra mest. Den här har dock fått peppa igång mig till flertalet av de festliga tillfällena samt även under de många promenaderna till & från skolan. jag älskar när låten stannar av & det hörs got my ni**as in Paris & they going gorillas, i don't even know what that means? no one knows what it means but it's provocative, no it's not it's gross. gets the people going. När jag någon gång i livet åker till Paris ska jag spela den här på repeat!
För evigt - Silvana Imam
Pussy Palace hade många låtar tillägnat sig & den här är nog en av de främsta. som vi har skrikit till varandra var är mina tjejer? & skrattat åt att jag tagit i från tårna & skrikit Tack gud jag är homo. Det här är också låten som fått mig att vilja skaffa en skinnjacka så att jag kaxigt kan säga Rör inte min skinnjacka bror den är customised. För att ta till ett väldigt underskattat ord - den här låten är så jävla mycket girlpower!
Uptown Funk - Mark Ronson
Om jag fick bestämma så är det här årets låt! När jag & ida skulle välja musik till min ansökningsvideo till styrelsen var den det självklara valet. Jag lovar att det inte går att hitta en enda fest då Marina, Karro & jag inte har tvingat människor att dansa till den här. Den här låten ger mig alltid feeling!
I'm an Albatraoz - AronChupa
Den här är antagligen med för att Ida & jag tyckte det var hysteriskt roligt att flax-dansa med armarna till den.
Cheerleader - OMI
Vad man kan förstå vid det här laget är att mina 5 mest spelade låtar på spotify är musik från min fredag-gör-jag-vad-jag-vill-spellista. Det kan nog tänkas att jag klätt på mig någonting svart & dragit iväg med bubbel i påsen med dessa toner i hörlurarna.
Detta är min mest spelade låt på spotify i år. Jag blir, precis som för två år sedan, förvånad över att en raplåt är den jag spelat allra mest. Den här har dock fått peppa igång mig till flertalet av de festliga tillfällena samt även under de många promenaderna till & från skolan. jag älskar när låten stannar av & det hörs got my ni**as in Paris & they going gorillas, i don't even know what that means? no one knows what it means but it's provocative, no it's not it's gross. gets the people going. När jag någon gång i livet åker till Paris ska jag spela den här på repeat!
För evigt - Silvana Imam
Pussy Palace hade många låtar tillägnat sig & den här är nog en av de främsta. som vi har skrikit till varandra var är mina tjejer? & skrattat åt att jag tagit i från tårna & skrikit Tack gud jag är homo. Det här är också låten som fått mig att vilja skaffa en skinnjacka så att jag kaxigt kan säga Rör inte min skinnjacka bror den är customised. För att ta till ett väldigt underskattat ord - den här låten är så jävla mycket girlpower!
Uptown Funk - Mark Ronson
Om jag fick bestämma så är det här årets låt! När jag & ida skulle välja musik till min ansökningsvideo till styrelsen var den det självklara valet. Jag lovar att det inte går att hitta en enda fest då Marina, Karro & jag inte har tvingat människor att dansa till den här. Den här låten ger mig alltid feeling!
I'm an Albatraoz - AronChupa
Den här är antagligen med för att Ida & jag tyckte det var hysteriskt roligt att flax-dansa med armarna till den.
Cheerleader - OMI
Vad man kan förstå vid det här laget är att mina 5 mest spelade låtar på spotify är musik från min fredag-gör-jag-vad-jag-vill-spellista. Det kan nog tänkas att jag klätt på mig någonting svart & dragit iväg med bubbel i påsen med dessa toner i hörlurarna.
Why don't you love me - Beyonce
Det här kan vara året då jag på riktigt började inse mitt eget värde. Det är inte fel på mig! & om jag någon gång började tvivla, vilket jag givetvis gjorde & fortfarande gör ibland, så repeatade jag den här låten. för ärligt nu There is nothing not to love about me i am lovely.
Regn - Viktor Olsson
Varje år lyckas jag fastna för någon svensk för tillfället rätt okänd artist & slänger in hela dens album i min lista. Förra året var det Erato (för övrigt en av mina mest spelade i somras) & i år är det den här mannen. Bara så mycket min musiksmak det går att bli!
No regrets - Édith Piaf
Jag upptäckte idag att jag lagt till låten med fransk text den 10 januari i år. Den kräver helt enkelt sin plats här! Ni vet redan om att Non je ne regrette rien är min söndagslåt (& söndagsmotto) men efter tips av Frida förstod jag att den även finns på engelska så jag ger er den versionen här!
What do you mean (Acoustic) - Justin Bieber
Om någon innan tvekade på hur mycket jag börjat tycka om Bieber så tar nog det tvivlet slut här. Helst skulle jag vilja välja Love Yourself igen men för att förnya mig lite får ni den här, den akustiska versionen, för att jag tycker den är lite bättre.
Jag har gjort det igen - Melissa Horn
Eftersom att hon är min mest spelade (& älskade) artist känner jag mig nästan tvungen att ta med en låt av henne. Problemet är att jag inte egentligen kan ta ut en specifik då jag upplever att jag i år lyssnat för att jag tycker så mycket om henne & inte för att kunna identifiera mina känslor i texterna. Så jag väljer här hennes andra singel som lyckades (som alltid) med att träffa mig rakt i bröstkorgen. Läs bara För när jag inte kan säga som det är säger jag ingenting alls.
Det här kan vara året då jag på riktigt började inse mitt eget värde. Det är inte fel på mig! & om jag någon gång började tvivla, vilket jag givetvis gjorde & fortfarande gör ibland, så repeatade jag den här låten. för ärligt nu There is nothing not to love about me i am lovely.
Regn - Viktor Olsson
Varje år lyckas jag fastna för någon svensk för tillfället rätt okänd artist & slänger in hela dens album i min lista. Förra året var det Erato (för övrigt en av mina mest spelade i somras) & i år är det den här mannen. Bara så mycket min musiksmak det går att bli!
No regrets - Édith Piaf
Jag upptäckte idag att jag lagt till låten med fransk text den 10 januari i år. Den kräver helt enkelt sin plats här! Ni vet redan om att Non je ne regrette rien är min söndagslåt (& söndagsmotto) men efter tips av Frida förstod jag att den även finns på engelska så jag ger er den versionen här!
What do you mean (Acoustic) - Justin Bieber
Om någon innan tvekade på hur mycket jag börjat tycka om Bieber så tar nog det tvivlet slut här. Helst skulle jag vilja välja Love Yourself igen men för att förnya mig lite får ni den här, den akustiska versionen, för att jag tycker den är lite bättre.
Jag har gjort det igen - Melissa Horn
Eftersom att hon är min mest spelade (& älskade) artist känner jag mig nästan tvungen att ta med en låt av henne. Problemet är att jag inte egentligen kan ta ut en specifik då jag upplever att jag i år lyssnat för att jag tycker så mycket om henne & inte för att kunna identifiera mina känslor i texterna. Så jag väljer här hennes andra singel som lyckades (som alltid) med att träffa mig rakt i bröstkorgen. Läs bara För när jag inte kan säga som det är säger jag ingenting alls.
we can dance if we want to, we can leave your friends behind cause your friends don't dance & if they don't dance well they're no friends of mine.
jag tycker om den här månaden på så vis att den ger en tillåtelse att reflektera. den där sista månaden av ett år. snart byter vi igen. skriver en annan siffra i slutet. jag brukar ge mig själv tid att tänka nu som jag annars inte är så givmild med. jag vill nu fundera över vad som förändrats & vad som inte har det. vad som varit. vad som kommer. vad som har skett & inte. & vad som kan ske.
när jag nu är här med min blick i backspegeln inser jag att året som gått handlat om vänskap på ett annat sätt en tidigare. saker har förändrats. förändring kan klinga negativt. jag vill inte se det så. det är klart att det är sorgligt när människor som tidigare varit så självklara i ens liv slutar att vara det. jag har sörjt. jag har varit arg. jag kan fortfarande vara arg men det är också en naturlig reaktion på när en människa man trodde att man kände visar sig vara någon helt annan. som att jag aldrig känt dig.
jag upplever att jag innan har haft en tro på vänskap som någonting konstant vilket jag förstår nu är missvisande. vänskap är precis som med allting annat i konstant förändring. det kan ta slut men det kan också byggas. utvecklas. stanna av. återupptas. jag tror att vänskapsrelationer kan vara mycket mera lika kärleksrelationer än vad vi kanske vill erkänna. man kan bli så förälskad i en människa från första stunden man möter den. det går inte alltid att förklara det. man bara klickar. men som med varje förälskelse så försvinner den & det är vad som finns kvar efteråt som är det viktiga. jag tror det är det som kallas kärlek. den kärlek jag förstått att jag egentligen inte vet så mycket om.
liv ger inga garantier. en förälskelse går inte alltid att bygga någonting på. den kan vara intensiv & fantastisk men när den är över så kan det vara över. tid som gått är just också bara tid & inget mätinstrument för lycka. eller för en vänskap. jag tror på att det är ett slags långsamt byggande. ett konstant växande.
nästa år vill jag vara modig nog att lämna de relationer man bara är i för att. men främst vill jag vara klok nog att vårda de relationer som är värda det. de som jag känner att jag kan ge någonting till & som ger mig någonting tillbaka. för det är också det med vänskap. man behöver inte tycka exakt lika. man behöver inte leva exakt samma liv. det är också då man kan ge av det man har & man kan få av det man inte har. det är så jag tänker att man bygger.
när jag nu är här med min blick i backspegeln inser jag att året som gått handlat om vänskap på ett annat sätt en tidigare. saker har förändrats. förändring kan klinga negativt. jag vill inte se det så. det är klart att det är sorgligt när människor som tidigare varit så självklara i ens liv slutar att vara det. jag har sörjt. jag har varit arg. jag kan fortfarande vara arg men det är också en naturlig reaktion på när en människa man trodde att man kände visar sig vara någon helt annan. som att jag aldrig känt dig.
jag upplever att jag innan har haft en tro på vänskap som någonting konstant vilket jag förstår nu är missvisande. vänskap är precis som med allting annat i konstant förändring. det kan ta slut men det kan också byggas. utvecklas. stanna av. återupptas. jag tror att vänskapsrelationer kan vara mycket mera lika kärleksrelationer än vad vi kanske vill erkänna. man kan bli så förälskad i en människa från första stunden man möter den. det går inte alltid att förklara det. man bara klickar. men som med varje förälskelse så försvinner den & det är vad som finns kvar efteråt som är det viktiga. jag tror det är det som kallas kärlek. den kärlek jag förstått att jag egentligen inte vet så mycket om.
liv ger inga garantier. en förälskelse går inte alltid att bygga någonting på. den kan vara intensiv & fantastisk men när den är över så kan det vara över. tid som gått är just också bara tid & inget mätinstrument för lycka. eller för en vänskap. jag tror på att det är ett slags långsamt byggande. ett konstant växande.
nästa år vill jag vara modig nog att lämna de relationer man bara är i för att. men främst vill jag vara klok nog att vårda de relationer som är värda det. de som jag känner att jag kan ge någonting till & som ger mig någonting tillbaka. för det är också det med vänskap. man behöver inte tycka exakt lika. man behöver inte leva exakt samma liv. det är också då man kan ge av det man har & man kan få av det man inte har. det är så jag tänker att man bygger.
jag är vaken hela natten inatt, det var samma sak igår.
jag sover just nu knappt någonting alls. jag upprepar exakt samma mönster som förra året. hela december & stora delar av januari tog jag mig igenom i konstant brist av sömn. precis på samma sätt som då kan mina ögon nästan falla ihop, jag kan knappt sitta upp men när jag lägger huvudet bland mina kuddar kommer ångesten. stressen. tankarna. återigen fascineras jag över hur de styr sig själva. hur de kan fara genom huvudet på egen hand. jag ringde min mamma igår i frustration men på dagarna är jag rationell. på dagarna ser jag det klart. det är på nätterna som allting blir grumligt.
det är när jag legat vaken i sängen i timmar & siffrorna på mobilen visar 03.22 som jag ifrågasätter. hur fan kunde jag vara så dum att jag trodde att jag skulle kunna åka till USA? Hur ska jag ens kunna få klart den här c-uppsatsen? Varför tror jag att jag ska kunna klara av att sitta i en studentförening & vara ordförande för festeridelen? det går till den punkten att jag & mamma skrattar när jag berättar om vad jag egentligen ältar.
precis på samma sätt resonerade jag om vår australien-resa & det faktum att jag skulle missa en hel delkurs. jag förbannade mig själv nätterna igenom för att jag varit så dum att jag trodde att jag skulle kunna resa till andra sidan jordklotet. men det gick ju! hur är det ens möjligt att jag upprepar exakt samma mönster när jag vet att jag kan? Stina & jag överlevde inte bara vår resa, vi levde den & på mitt betyg från den delkursen står ett klart VG.
om dagarna kan jag ändå någonstans vara tacksam för att jag är så dum i huvudet som min ångest vill framställa mig. att jag inte låter den stå i vägen. för mitt i denna sömnbrist, kanske på grund av den, bär jag ändå tankar om en utlandstermin. jag säger till min handledare att jag ska skriva en master-uppsats sedan som att det redan vore bestämt & i mina mobilanteckningar finns mitt första inlägg som sexmästare nedskrivet. låt mig aldrig bli så smart som min ångest vill. jag offrar hellre sömn än låter den styra mig.
det är när jag legat vaken i sängen i timmar & siffrorna på mobilen visar 03.22 som jag ifrågasätter. hur fan kunde jag vara så dum att jag trodde att jag skulle kunna åka till USA? Hur ska jag ens kunna få klart den här c-uppsatsen? Varför tror jag att jag ska kunna klara av att sitta i en studentförening & vara ordförande för festeridelen? det går till den punkten att jag & mamma skrattar när jag berättar om vad jag egentligen ältar.
precis på samma sätt resonerade jag om vår australien-resa & det faktum att jag skulle missa en hel delkurs. jag förbannade mig själv nätterna igenom för att jag varit så dum att jag trodde att jag skulle kunna resa till andra sidan jordklotet. men det gick ju! hur är det ens möjligt att jag upprepar exakt samma mönster när jag vet att jag kan? Stina & jag överlevde inte bara vår resa, vi levde den & på mitt betyg från den delkursen står ett klart VG.
om dagarna kan jag ändå någonstans vara tacksam för att jag är så dum i huvudet som min ångest vill framställa mig. att jag inte låter den stå i vägen. för mitt i denna sömnbrist, kanske på grund av den, bär jag ändå tankar om en utlandstermin. jag säger till min handledare att jag ska skriva en master-uppsats sedan som att det redan vore bestämt & i mina mobilanteckningar finns mitt första inlägg som sexmästare nedskrivet. låt mig aldrig bli så smart som min ångest vill. jag offrar hellre sömn än låter den styra mig.
Cause if you like the way you look that much oh baby you should go & love yourself & if you think that i'm still holding on to something you should go & love yourself.
jag har kommit till insikten att jag saknar kreddighet. jag är inte uppvuxen i ett hem där pappan spelat Bob Dylan eller Rolling Stones. när min far hämtade mig från förskolan åkte vi hem till det gröna radhuset i Borensberg & samtidigt som han lagade mat spelade han Tina Turner på högsta volym. jag kan fortfarande höra introt till the best i huvudet. När min mamma strök tvätten brukade hon dundra på med Tomas Ledin. Givetvis präglade det mig. Man hittar mig oftast på schlagergolvet när jag går på krogen. min all time favorit är kvinnan som, enligt många, släpper skiva efter skiva med ledsamma deppiga texter på svenska. & jag må veta att människor kan sätta sig emot detta men viss typ av musik anses coolare än annan att lyssna på. så som det är med litteratur. så som det är med konst. så som det är med de flesta former av kultur. & intressen.
Detta betyder inte att jag dagarna igenom spelar Linda Bengtzing. Min söndagslåt är liksom Non, je ne regrette rien. efter det flera sånger av Joan Baez. Jag kunde inte bry mig mindre om Melodifestivalen. eller nästa stora Dj. Men jag kan också nynna med i Carola låtar utan att skämmas & jag tycker det är power när min mamma går & ser henne trots att samtliga personer i hennes närvaro klankar ner på valet av konsert för inte kan man gilla Carola? & på grund av avsaknad av kreddighet när det kommer till min musiksmak har jag nu som bakgrundsbild my mama don't like you & she likes everyone & det här är låten för november.
Love Yourself - Justin Bieber
Det sägs att 2015 är året alla blev belibers. Det är säkert långt ifrån sant men jag har spelat den här låten genom hela november oavbrutet så jag kanske måste räknas som en av dem nu. Som vanligt skäms jag inte. Jag skänker istället en tanke till dessa fuckboys man fått äran att springa in i & som min mamma aldrig hade tyckt om.
Detta betyder inte att jag dagarna igenom spelar Linda Bengtzing. Min söndagslåt är liksom Non, je ne regrette rien. efter det flera sånger av Joan Baez. Jag kunde inte bry mig mindre om Melodifestivalen. eller nästa stora Dj. Men jag kan också nynna med i Carola låtar utan att skämmas & jag tycker det är power när min mamma går & ser henne trots att samtliga personer i hennes närvaro klankar ner på valet av konsert för inte kan man gilla Carola? & på grund av avsaknad av kreddighet när det kommer till min musiksmak har jag nu som bakgrundsbild my mama don't like you & she likes everyone & det här är låten för november.
Love Yourself - Justin Bieber
Det sägs att 2015 är året alla blev belibers. Det är säkert långt ifrån sant men jag har spelat den här låten genom hela november oavbrutet så jag kanske måste räknas som en av dem nu. Som vanligt skäms jag inte. Jag skänker istället en tanke till dessa fuckboys man fått äran att springa in i & som min mamma aldrig hade tyckt om.
You wake up just the way you went to bed, same dilemma in your head & you're stuck in the what if's & the why's.
i oktober någon gång tänkte jag att jag borde skriva mera. jag borde borde borde skriva. det blev mest så att mitt utkast ökade med så många oavslutade texter. överlag lever jag just nu med så många oavslutade saker. en c-uppsats som är långt från färdigställd & en hel drös med tankar på papper som aldrig får en sista punkt. jag går med listor i huvudet & i mina mobilanteckningar. listor på saker jag måste köpa. min stina 2.0 lista. listor som aldrig avslutas. knappt formuleras alls.
jag är väldigt inkonsekvent i mina känslor. jag är starksvag mest hela tiden. det är liksom skillnaden från förra året då jag hade få svaga dagar. jag pendlar oftare nu & det blir svårare att formulera mig då när jag ena dagen känner mig svag & nästa stark. ena dagen som nykär i livet & nästa bara trött. & om jag lämnar en text oavslutad för att sedan återvända kan det vara som att någon annan skrivit de där orden. jag kan vara någon helt annanstans. känna någonting totalt annorlunda.
jag är väldigt inkonsekvent i mina känslor. jag är starksvag mest hela tiden. det är liksom skillnaden från förra året då jag hade få svaga dagar. jag pendlar oftare nu & det blir svårare att formulera mig då när jag ena dagen känner mig svag & nästa stark. ena dagen som nykär i livet & nästa bara trött. & om jag lämnar en text oavslutad för att sedan återvända kan det vara som att någon annan skrivit de där orden. jag kan vara någon helt annanstans. känna någonting totalt annorlunda.
Så skrev de på en konvolut & reste sig & sa "det finns inga soldater mer, det finns inga gevär & ingen känner längre till det ordet militär."
jag har läst litteraturvetenskap i snart tre terminer. det har lärt mig mycket. det har lärt mig att allting jag tror, allting jag vet, allting som jag ser som beständigt är egentligen konstruerat. man tog saker man ansåg kunde vara typiskt för det svenska & gjorde det så. genom diktning. genom litteratur. genom musik. genom konst. den nationalsång vi förväntas kunna är skapad först år 1844 ur precis samma syfte & vi ser det som en självklarhet för att för oss har det alltid funnits. för under den tid vi än så länge levt har det alltid varit så.
de där gränserna människor anser att vi borde hålla intakta är konstruerade. de har ritats på en karta som i sig också är skapad. när läraren i skolan rullade ner världskartan framför tavlan var alltid Sverige mitt i & det gav en känsla av att där vi befann oss var mittpunkten. vi befann oss i centrum. det är skapat så för att ge oss exakt den känslan. men världen är inte platt. den har inget centrum & ingen periferi.
varje gång jag läser "så har det alltid varit." undrar jag jämt vilket tidspann vi diskuterar? alltid för mig är så långt bakåt i tid man kan komma. så långt bak i tid att vi faktiskt omöjligt kan veta hur det var. att säga att någonting alltid varit så är att anse att saker är beständiga. att de inte förändras. att någonting varit så i låt oss säga 165 år är inte ett alltid.
ju mer jag plockar sönder litteraturen ju mera förstår jag att jag kan plocka sönder allt. jag kan ta ner det till minsta lilla beståndsdel & jag inser att någon har på liknande vis satt detta samman. gränsen mellan vad som är påhittat & vad som är verklighet suddas allt mera ut framför mina ögon.
Att slänga "så har det alltid varit" i ansiktet på mig är som att slänga luft. det har ingen innebörd för mig. ingen grund. det visar bara på hur den människan hjälper till att återskapa någonting. så som jag också gör. så som du också gör när vi tror att saker bara är. den värld vi lever i är egentligen inte mera verklig än boken jag valde att läsa den här morgonen. den skillnad som finns är att vi vet att litteraturen är skapad. de flesta av oss har ingen aning om att vår verklighet & allting vi tror oss veta, är precis samma sak.
de där gränserna människor anser att vi borde hålla intakta är konstruerade. de har ritats på en karta som i sig också är skapad. när läraren i skolan rullade ner världskartan framför tavlan var alltid Sverige mitt i & det gav en känsla av att där vi befann oss var mittpunkten. vi befann oss i centrum. det är skapat så för att ge oss exakt den känslan. men världen är inte platt. den har inget centrum & ingen periferi.
varje gång jag läser "så har det alltid varit." undrar jag jämt vilket tidspann vi diskuterar? alltid för mig är så långt bakåt i tid man kan komma. så långt bak i tid att vi faktiskt omöjligt kan veta hur det var. att säga att någonting alltid varit så är att anse att saker är beständiga. att de inte förändras. att någonting varit så i låt oss säga 165 år är inte ett alltid.
ju mer jag plockar sönder litteraturen ju mera förstår jag att jag kan plocka sönder allt. jag kan ta ner det till minsta lilla beståndsdel & jag inser att någon har på liknande vis satt detta samman. gränsen mellan vad som är påhittat & vad som är verklighet suddas allt mera ut framför mina ögon.
Att slänga "så har det alltid varit" i ansiktet på mig är som att slänga luft. det har ingen innebörd för mig. ingen grund. det visar bara på hur den människan hjälper till att återskapa någonting. så som jag också gör. så som du också gör när vi tror att saker bara är. den värld vi lever i är egentligen inte mera verklig än boken jag valde att läsa den här morgonen. den skillnad som finns är att vi vet att litteraturen är skapad. de flesta av oss har ingen aning om att vår verklighet & allting vi tror oss veta, är precis samma sak.
Jag kunde bara inte längre, det var som att kroppen sa nej, som spår från en sämre tid så minns jag mig.
jag letar efter nya traditioner till det här hjärtat just nu. som jag tidigare gånger konstaterat så vet jag inte vad jag ska skriva om när jag mår bra. men skriva det vill jag. jag vill fortsätta plinta ner ord här. jag vill att det här ska vara en plats jag inte bara kommer till när jag är ledsen. för jag tror, om jag återigen får citera min favorit, du har språket & orden dem kom till för att hålla dig på jorden.
så med det sagt, förutom att bygga meningar av ord botar ingenting min ångest så mycket som musik gör. jag kan gå runt en hel dag & känna mig tung i kroppen för att sent om natten klicka på play-knappen & inse att det var ju det här jag skulle gjort redan imorse. så simpelt! på grund av det vill jag nu efter att varje månad tagit slut utse en låt just för den. vad letade sig fram i hörlurarna i oktober? vad lyste, i solens frånvaro, upp november? vad tog mig igenom januari? vad spelades i februari? men ja, ni förstår.
två låtar får stå för oktober. jag har försökt att välja en men jag kan inte förmå mig till det.
Non, je ne regrette rien - Edith Piaf
oktober har levererat bakisångest, big time. för att tackla de där urladdningarna har jag helt enkelt lyssnat flera gånger om på just den här. för att jag upptäckte att den lyckades med att få mig fnissig mitt i min ångestfyllda bubbla av vad-i-helvete-sysslade-jag-med-igår. Det finns någonting komiskt i att lindra bakisångest genom att lyssna på en pampig fransk ballad & sedan säga Non, je ne regrette rien. Nej, jag ångrar ingenting!
Du går nu - Melissa Horn
Det vore att gå emot hela mig att inte ta med den här. när den släpptes 12 på natten tryckte jag på play på mobilen & lät den spelas ut i mörkret innan jag somnade. dagen efter kunde jag inte sluta lyssna! jag har egentligen inte kunnat sluta sedan dess. som jag har längtat. att den sedan också har titeln du går nu då jag nu i oktober faktiskt gick. på riktigt den här gången.
så med det sagt, förutom att bygga meningar av ord botar ingenting min ångest så mycket som musik gör. jag kan gå runt en hel dag & känna mig tung i kroppen för att sent om natten klicka på play-knappen & inse att det var ju det här jag skulle gjort redan imorse. så simpelt! på grund av det vill jag nu efter att varje månad tagit slut utse en låt just för den. vad letade sig fram i hörlurarna i oktober? vad lyste, i solens frånvaro, upp november? vad tog mig igenom januari? vad spelades i februari? men ja, ni förstår.
två låtar får stå för oktober. jag har försökt att välja en men jag kan inte förmå mig till det.
Non, je ne regrette rien - Edith Piaf
oktober har levererat bakisångest, big time. för att tackla de där urladdningarna har jag helt enkelt lyssnat flera gånger om på just den här. för att jag upptäckte att den lyckades med att få mig fnissig mitt i min ångestfyllda bubbla av vad-i-helvete-sysslade-jag-med-igår. Det finns någonting komiskt i att lindra bakisångest genom att lyssna på en pampig fransk ballad & sedan säga Non, je ne regrette rien. Nej, jag ångrar ingenting!
Du går nu - Melissa Horn
Det vore att gå emot hela mig att inte ta med den här. när den släpptes 12 på natten tryckte jag på play på mobilen & lät den spelas ut i mörkret innan jag somnade. dagen efter kunde jag inte sluta lyssna! jag har egentligen inte kunnat sluta sedan dess. som jag har längtat. att den sedan också har titeln du går nu då jag nu i oktober faktiskt gick. på riktigt den här gången.
& det är så långt långt nu sen tvåtusensju & det blir längre för varje dag.
jag tänker väldigt mycket just nu. jag tror att det är en naturlig följd av att jag spenderar mycket tid själv. var än jag bott, om det så var i trean hemma i vidingsjö, på internatet i fårösund eller i pussy palace så har jag alltid haft någon där. även om jag hade mina egna 20 kvadrat på gotland så var det inte samma sak. där stängdes min dörr näst intill endast när jag skulle sova.
jag tror att det här utvecklar mig men att det har som reaktion, på grund av den människa jag är, att jag tänker. all denna tid med mig själv får inte bara till följd att min mobil måste laddas tre gånger om dagen. det får mig att fundera. jag vet att jag i yngre år tänkte om jag bara tänker lite till så kommer jag att komma fram till en lösning tills jag en gång läste att detta är en av de främsta bevisen på att man ältar alldeles för mycket. sen dess har jag aktat mig för det. när helst jag kommit i närheten av sådana tankar har jag försökt att bryta. jag försöker känna av dem signalerna även nu.
det får inte förväxlat med att jag är ensam. ensam är det sista jag är. det går få dagar utan att jag pratar med någon men jag är själv på ett helt annat sätt än jag tidigare har varit. jag vaknar själv, jag somnar själv & jag upptäcker att jag i det här lär känna en del av mig som jag tidigare inte stött på. den jag är när dörren stängs. när man skalar bort dottern vännen den eviga singeltjejen litteraturstudenten festprissen skrivaren. de är ju jag, alla de där benämningarna & jag vantrivs inte i dem men jag undrar hur de sammankopplas i en människa. i mig.
jag säger nu godmorgon & godnatt till mig själv. hur har din dag varit? hur mår du? inte möjligtvis så att jag låter orden formas på min tunga & möta luft men jag formulerar dem i huvudet. jag blir vän med människan jag vaknar upp med varje morgon. jag vill veta vem hon är.
jag tror att det här utvecklar mig men att det har som reaktion, på grund av den människa jag är, att jag tänker. all denna tid med mig själv får inte bara till följd att min mobil måste laddas tre gånger om dagen. det får mig att fundera. jag vet att jag i yngre år tänkte om jag bara tänker lite till så kommer jag att komma fram till en lösning tills jag en gång läste att detta är en av de främsta bevisen på att man ältar alldeles för mycket. sen dess har jag aktat mig för det. när helst jag kommit i närheten av sådana tankar har jag försökt att bryta. jag försöker känna av dem signalerna även nu.
det får inte förväxlat med att jag är ensam. ensam är det sista jag är. det går få dagar utan att jag pratar med någon men jag är själv på ett helt annat sätt än jag tidigare har varit. jag vaknar själv, jag somnar själv & jag upptäcker att jag i det här lär känna en del av mig som jag tidigare inte stött på. den jag är när dörren stängs. när man skalar bort dottern vännen den eviga singeltjejen litteraturstudenten festprissen skrivaren. de är ju jag, alla de där benämningarna & jag vantrivs inte i dem men jag undrar hur de sammankopplas i en människa. i mig.
jag säger nu godmorgon & godnatt till mig själv. hur har din dag varit? hur mår du? inte möjligtvis så att jag låter orden formas på min tunga & möta luft men jag formulerar dem i huvudet. jag blir vän med människan jag vaknar upp med varje morgon. jag vill veta vem hon är.
they say time's supposed to heal you but i ain't done much healing.
han tog sönder mig. vad jag var före honom, vad än det var, gick sönder.
& jag tvivlar på att jag kommer att bli hel igen.
& jag tvivlar på att jag kommer att bli hel igen.
väck mig när det är över, säg att ingenting har hänt.
idag är en sån där dag som bara är lite tyngre att andas in. & andas ut. de dyker bara upp, de där dagarna, utan egentlig anledning. jag försöker lära mig hantera dem bättre än jag gjort innan. liksom inte tro att det är världens undergång när de behagar dyka upp i kalendern. för det är trots allt tisdag, min sämsta dag i veckan. så intetsägande, så mittimellan, så mycket ingenting. min kropp förbereder sig för mens. jag kunde inte somna inatt & när jag inte kan sova tänker jag istället. på dessa böcker, vetenskapliga artiklar & avhandlingar som ska läsas, uppsats-PM som ska skrivas, C-uppsats idéer som ska formuleras, möten som ska avhandlas, ansökningar som ska skickas, beslut om utlandsstudier som ska sökas eller inte sökas (hur vill jag forma min utbildning? hur ser min framtid ut? vad vill jag arbeta med? vad vill jag ha ut av livet? duger jag? klarar jag det här? är jag tillräckligt intelligent?) efter att ha spenderat dagen i skolan från 10 till 17 är jag mammig & vill endast prata med den enda människan på jorden som ikväll ligger i hög feber & inte orkar formulera ord i telefonen, än mindre lyssna.
idag är en sån där dag som är lite tyngre att andas in. & andas ut. som behöver att jag får ut vad det är som stör. så jag ser det framför mig. jag staplar upp en lista. jag gör en hemmagjord pizza. jag kokar té, tänder mina ljus & sätter på mig mina tofflor. det första jag läser när jag öppnar min spotify är håll humöret uppe! det är bara en lite sämre tisdag, inte jordens undergång.
idag är en sån där dag som är lite tyngre att andas in. & andas ut. som behöver att jag får ut vad det är som stör. så jag ser det framför mig. jag staplar upp en lista. jag gör en hemmagjord pizza. jag kokar té, tänder mina ljus & sätter på mig mina tofflor. det första jag läser när jag öppnar min spotify är håll humöret uppe! det är bara en lite sämre tisdag, inte jordens undergång.
